Huset där min far bodde, och numera jag skulle bo, tornade upp sig framför mig när jag utryckslöst strosade på gatan som för varje steg jag tog ledde mig närmare huset. Min far hade, på något konstigt sett, lyckats övertala mig om att flytta redan idag, trots att han inte hade visat några känslor över huvud taget när jag hade ringt honom och berättat om mitt beslut under gårdagen. Men jag antog att det var på grund av hans rykte som han var så noga med att jag skulle välja att komma hem, istället för att åka in på polisförhör. För även om jag och min far hade haft en bra relation under min barndom, så var det som att den hade försvunnit under åren efter min mors död, och som att den vid detta laget var näst intill bortglömd. Jag brydde mig inte om honom, alls. Och han brydde sig antagligen inte om mig heller.
En liten ljusgrå sten urskiljde sig från den näst intill svarta asfalten, och jag sparkade varken förbannat eller glatt iväg den, utan känslolöst, så att den flög några meter framåt på asfalten. Det var som om jag var tom på känslor. Jag visste inte vad jag ville känna, eller vad jag var förväntad att känna. Det enda jag visste var att ingenting skulle vara detsamma längre. Trots att Liam hade en plan om att jag kunde komma till dem på kvällarna och nätterna, så att jag fortvarande kunde vara en del av gänget, så visste jag att det aldrig skulle fungera i längden. Polisen skulle troligtsvis ha koll på mig ett tag framöver, trots att jag flyttade hem till min far. Och om inte polisen skulle ha det, så skulle min far ha det.
Jag tvärstannade framför det hus som nu befann sig framför mig. Min fars hus. Jag drog ett djupt andetag, som att samla mod eller som att ta ett sista andetag av friheten, innan jag svängde in på den grusgång som tillhörde huset och som förde mig fram till husets ytterdörr. Jag brydde mig inte om att knacka - jag bodde faktikst här nu - utan greppade enbart tag om det kala handtaget och slängde hastigt upp dörren.
En doft av amerikanska pannkakor slog emot mitt luktsinne och jag ryggade nästan smärtsamt tillbaka där jag stod, precis utanför tröskeln som skulle leda mig in i huset. Min mor hade ofta lagat amerikanska pannkakor. Jag grymtade till och skakade genast av mig minnet, innan jag tog ett bestämt kliv över tröskeln. Jag fick inte tänka på henne.
En mörk gestalt blev synlig i det dunkla ljuset i den hall som jag befann mig i, och jag förstod genast att det var min pappa.
"Hej." sade han, och till min förvåning lät det inte alls känslokallt, eller irriterat, utan vänligt.
Jag kollade bara på honom, inte kapabel till att göra något annat. Jag ville inte bo här. Jag ville inte visa honom någon tacksamhet, eller vänlighet. Speciellt inte när hela huset luktade amerikanska pannkakor, vilket han mycket väl visste att min mor, och hans fru, ofta hade lagat, och att den doften därmed medförde minnen och känslor som jag inte ville minnas, eller känna.
"Kom." sade min far, och sträckte ut en hand som i någon gest att dra mig med sig, men jag ryggade genast tillbaka. Han skulle inte få tro att han skulle få bestämma över mig, oavsett om jag bodde här eller inte,
"Sluta." morrade jag ilsket. "Du vet mycket väl att jag inte vill bo här med dig, så låt mig bara vara."
Min far såg nästan rädd ut när jag mötte hans blick. "Förlåt." sade han kort.
Jag slängde ett förbannat ögonkast på honom innan jag gick förbi honom, noga med att hårt stöta till hans axel, för att bevisa att jag inte brydde mig om honom över huvud taget. Jag visste inte vart jag skulle, för jag visste inte vart det var tänkt att jag skulle sova, men jag gissade att sovrummen låg på den övre våningen av huset.
I jakt på trappan som ledde upp till övervåningen gick jag igenom köket och det kändes som att jag höll på att svälja min egen tunga, eller som att mitt hjärta hoppade ut ur mitt bröst, när jag fick syn på de två varelserna som befann sig där inne. En kvinna, som såg ut att vara i min fars ålder, stod vid spisen och stekte pannkakor som hon prydligt lade upp på ett vitt fat, och en tjej, som på något konstigt sett såg bekant ut, satt uppflugen på diskbänken bredvid spisen och åt diskret blåbär från en glaskål som stod placerad bredvid det vita fatet. De såg glada ut och skrattade åt något som jag inte hade hört, ända tills den yngre tjejen, som jag vid detta laget var helt säker på att jag hade sett förut, tystnade och nickade med sitt huvud åt mitt håll.
Kvinnan, som stekte pannkakorna, släppte genast stekspaden som hon hade i sin ena hand och började sakta gå mot mitt håll.
Jag höll precis på att gå därifrån, irriterad över det faktum att min far hade bjudit in gäster just idag, när kvinnan tog till orda,
"Hej. Justin, eller hur?"
Jag stirrade på henne och kunde efter första anblicken konstatera att det var den yngre tjejens mor. De var otroligt lika. Men det faktum att hon visste vem jag var, och att hon ändå befann sig här, gjorde mig inom kort förbannad. Hur kunde min far ha mage att bjuda in gäster just den dagen som jag skulle flytta hem, när han visste att jag inte skulle vilja något annat än att vara ensam? Och hur kunde denna kvinnan ha mage att stanna kvar när hon visste vem jag var, och därmed troligen visste att jag skulle komma hem idag?
Jag kunde inte låta bli att öppna munnen. "Vem fan är du? Och vad fan gör du här?" snäste jag henne rakt i ansiktet, eftersom att hon stod otäckt nära och troligen hade förväntat sig en kram eller något liknande. Den tanken gjorde mig om möjligt ännu argare.
Kvinnan tog hastigt ett steg tillbaka och rätade nervöst till det röda förklädet som satt knytet runt hennes höfter.
"Öhm..." började hon, som om hon var på jakt efter de rätta orden.
"Hon bor här." sade en mörk röst bakom mig. Och jag kunde genast konstatera att det var min far.
"Vadå bor här?" utbrast jag både förvirrat och argt. Var detta ett skämt? Och hur kunde de någonsin tro att jag skulle tycka att ett sådant skämt var roligt vid detta tillfället?
"Hon är min sambo." förklarade min far.
"Nej. Hon är inte din sambo. Du har redan en fru." fick jag ur mig mellan hårt sammanpressade tänder. Hur kunde han skämta om något sådant?
"Justin..." började min far. "Pattie avled för flera år sedan. Jag måste få gå vidare någon gång."
Jag stirrade häpet på honom. Hur vågade han yttra de orden? Hur vågade han ens tänka de orden? "Ni är gifta." protesterade jag.
Min far suckade. "Hon lever inte längre, Justin. Vi är inte gifta. Vi var gifta. Och jag är lycklig med Meredith, trots att Pattie alltid kommer ha en plats här." han lade en hand på sitt bröst, vid den punkten där hjärtat låg, innan han lade samma hand runt kvinnans midja och drog henne intill sig.
Som i ren reflex hävde jag upp min vänstra hand och slog ett blixtsnabb slag mot min fars ansikte. Min knytnäve träffade strax över min fars öga och han stönade plågsamt samtidigt som han droppade handen han hade runt kvinnans midja, och istället höll den mot den punkten där min knytnäve hade träffat.
Ur ögonvrån kunde jag se hur kvinnan och den yngre tjejen stirrade chockat, och möjligtsvis, skrämt på mig och jag log skadeglatt mot dem innan jag vände mig om och gick mot den trappa som jag hade fått syn på i rummet som enbart låg en bred dörrgavel bort från det kök som jag stod i.

En bred säng med vita överkast, ett trägolv, ljusa gardiner med ett mönster som man enbart kunde ana, ett litet skrivbord där en Macbook stod placerad och två stora fönster som visade Stratfords natur var vad som träffade min näthinna när jag klev in innanför en av de dörrar som jag hade fått syn på när jag kommit upp till husets övervåning.
Jag krängde smidigt av mig den skinnjacka som jag hade haft på mig och slängde mig så häftigt på den breda sängen att den gav ifrån sig ett ljudligt knarrande. En avslappnad suck undgick min mun och jag slöt ögonen, lycklig över det faktum att sängen var offentligt mycket skönare än den säng som jag hade sovit på i flera år, men även för det faktum att jag kunde få vara ensam för åtminstone en stund och att jag därmed kunde slippa se min far, kvinnan som tydligen var hans sambo och tjejen som jag gissade var kvinnans dotter.

Ett ljudligt fnitter fick mig att yrvaket slänga upp mina ögonlock. Till en början insåg jag inte vart jag befann mig någonstans, men i samma stund som mina ögon hade vant sig vid det starka ljuset från taklampan kom verkligheten ikapp mig tillsammans med ilskan över det faktum att min far hade skaffat sig en sambo, som inte var min mor.
Det starka ljudet från fnittret växte sig starkare och starkare, vilket enbart ökade agressionen som fanns inom mig och plötsligt drog någon i det handtag som tillhörde dörren som ledde in i sovrummet och dörren flög upp. Tre tjejer, varav en av dem var den tjejen som troligen var kvinnans dotter, studsade glatt in i rummet.
"Ni måste hjälpa mig." sade en av de tre tjejerna. "William håller ju i festen, så jag måste vara jättesnygg."
De två andra tjejerna skrattade och nickade glatt på huvudena, tills tjejen som jag kände igen fick syn på mig. Hon slutade genast skratta och såg ut som att hon blev tömd på syre. Hon öppnade munnen flera gånger, troligen för att säga något, men verkade ha svårt att veta vad hon skulle säga. De två andra tjejerna, som jag antog var hennes kompisar, stannade upp i sina rörelser och kollade mot det håll som den brunetta tjejen kollade åt. Och de såg, om möjligt, ännu mer rädda ut än vad hon gjorde.
"Det här är mitt rum." stammade tjejen fram tillslut.
Jag hånflinade. "Ser det ut som att jag bryr mig?" frågade jag kaxigt.
Hon skakade nervöst på huvudet. "Men det här är mitt rum." upprepade hon. "Ditt rum ligger där." hon pekade genom den öppna dörren på en annan dörr som låg tvärs över den smala gång som låg emellan alla olika rum som befann sig på övervåningen.
Jag suckade. "Jag bryr mig inte, sade jag ju."
"Men..." började hon.
Jag reste mig upp och gick långsamt fram mot henne. Hennes två kompisar - som hade stått på vänster sida om henne - backade genast undan, men hon stod till min förvåning kvar, ända tills jag kom inom räckhåll. Då tog hon ett stort kliv bakåt och när jag följde efter med ett lika stort kliv framåt, tog hon ännu ett steg bakåt, tills hon slog emot en av rummets fyra väggar. När hon stod tryckt mot väggen tog jag tillfället i akt att komma ännu närmare henne, och när jag stod så nära att det knappt fanns en decimeter emellan oss lutade jag mig mot hennes ena öra.
"Vad heter du?" viskade jag hest.
"Decibelle." sade hon tyst, så att jag knappt hörde henne.
"Skrämmer jag dig?" viskade jag hotfullt.
Hon svalde ljudligt. "Nej." försökte hon övertala mig om, men hennes röst, som endast kom ut i form av en viskning, svek henne och jag kunde genast konstatera att jag faktiskt skrämde henne.
Ett skadeglatt leende formades på mina läppar och jag lutade mig ytterligare närmare hennes öra. "Då tycker jag att du tar dina två kompisar och går härifrån. Jag vill inte se er."
Hon nickade nästan omärkbart och jag tog ett steg bakåt, så att hon kunde förflytta sig till rummets dörr, och med enbart en nickning från hennes sida följde hennes två kompisar med henne ut ur rummet.