"Var det där", jag nickade med huvudet åt det håll som killen hade försvunnit åt, "din son?" frågade jag Jer så fort som vi hade klivit in i huset, trots att jag var näst intill helt säker på att det var just Jers son som jag hade stött på strax utanför husets ytterdörr.
Jer suckade. "Ja, det där", han nickade med huvudet åt samma håll som jag hade nickat med mitt huvud åt, "var min son."
Jag blinkade. Jers son var alltså, precis som Natalia hade gissat tidigare under dagen, jättedryg. Dessutom så hade han skrämt mig, och trots att han inte var ful, som Natalia också hade gissat, så klädde han sig, och betedde sig, som om att han var kriminell. Jag var redan rädd för honom och det faktum att han möjligtsvis skulle bo i samma hus och under samma tak som mig gjorde mig livrädd.
Jer, som verkade ha uppfattat min reaktion, öppnade hastigt munnen i samma stund som han drog sina båda händer över sitt ansikte, en gest som gjorde att han såg både orolig, sårad och sliten ut på samma gång,
"Jag ber om ursäkt för hans beteende. Han har varit med om mycket." förklarade han nästan plågsamt.
Jag nickade och lyckades musta fram ett leende. Jag ville inte att Jer skulle få dåligt samvete, eller känna skuld på grund av hans son. Jag ville inte att han skulle veta hur rädd jag var för hans son. Det skulle enbart bli en last på min mammas och Jers förhållande, och jag ville inte vara den person som gjorde att de inte kunde vara lyckliga tillsammans, eller att de inte kunde bo tillsammans. Förhoppningsvis så skulle Jers son inte ens flytta in i huset där jag bodde tillsammans med min mamma, och numera Jer.
"Det är okej." lade jag till som kompliment till min tidigare nickning och mitt tidigare leende, för att försöka övertyga Jer om att det faktiskt var okej, trots att det i själva verket var raka motsatsen.
Ett vänligt leende spred sig över Jers läppar. "Tack." suckade han, innan han snabbt drog av sig sina skor och försvann längre in i huset.

"Men hur var han då?" undrade Chasity nyfiket från andra sidan luren - en fråga som genast gjorde att jag förbannade mig själv över att ha varit så snabb med att ringa henne. Jag visste att hon skulle komma med en massa frågor så fort som jag nämnde att jag hade stött på Jers son, och jag hade ingen som helst lust att prata honom, eller att ens tänka på honom. Jag hade enbart velat berätta att jag hade träffat honom.
"Han var..." började jag fundersamt samtidigt som jag gick igenom mitt rum, med min iPhone tryckt mot örat, och med mina Kemi böcker i min andra hand. "Han var läskig." erkände jag.
Chasity drog in ett djupt andetag. "Vad menar du?" Vadå läskig?"
"Han betedde sig bara illa." andades jag, samtidigt som jag tänkte tillbaka på hur han hade betett sig. "Men jag vill inte prata om honom." lade jag snabbt till, så att Chasity inte skulle ställa några fler frågor.
"Men hur många år är han?" fortsatte Chasity, som att hon inte hade hört det jag hade sagt.
En lång suck lämnade min strupe. Kunde hon inte förstå att jag inte ville prata om honom? Eftersom att jag misstänkte att Chasity inte skulle sluta tjata om honom tills hon fått reda på allting hon undrade, så öppnade jag hastigt min mun,
"Han är i min ålder, tror jag. Kanske något år äldre, eller yngre. Jag vet inte."
"Var han otäckt äcklig, otäckt konstig, eller otäckt skrämmande?"
"Otäckt skrämmande, antar jag. Han betedde sig och såg ut som att han var kriminell."
"Så han-" började Chasity, men jag avbröt henne genast,
"Snälla, kan vi sluta prata om honom nu? Jag vill inte tänka på honom. Han skrämmer mig och han kanske ska flytta hit. Jag vill inte tänka på honom så länge som jag kan. Jag menar, om han flyttar hit så kommer jag ju knappast kunna komma ifrån att träffa honom igen."
"Okej, jag förstår dig." sade Chasity till min lättnad. "Men jag måste gå nu. Min träning börjar om typ en kvart." förklarade hon. "Vi ses imorgon!" utbrast hon sedan glatt.
"Ja, det gör vi!" utbrast jag minst lika glatt tillbaka. "Men du?" fortsatte jag, "Säg ingenting till mamma eller Jer, jag vill inte förstöra deras förhållande."
Chasity skrattade vänskapligt. "Såklart jag inte ska! Jag lovar. Hejdå."
"Hejdå." svarade jag henne vänligt, innan jag lade på luren.

Justins Perspektiv
Förbannat slog jag min ena knytnäve i ratten, för att sedan upprepa samma rörelse med min andra knytnäve. Mötet med min far hade inte gett mig någonting. Jag hade knappt yttrat ett enda ord till honom och han hade knappt sagt något till mig heller. Han hade dock gjort klart för mig att mina planer om att lämna Stratford, och möjligtsvis Canada, inte skulle tjäna någonting till eftersom att polisen redan hade tillräckligt mycket information om mig för att hitta mig ändå. Och om de fick tag på mig då, skulle jag inte längre kunna välja mellan att bo hos min far, eller att åka in på polisförhör, utan då skulle det enbart finnas polisförhör kvar som alternativ, hade min far förklarat. Jag slog ytterligare en knytnäve i ratten. Jag ville inte bo tillsammans med min far. Det skulle enbart få minnen från tiden när min mor levde att väckas, och jag ville inte under några omständigheter ägna en endaste tanke åt de minnena. Dessutom så trivdes jag tillsammans med mitt gäng. Jag hade levt med dem i flera år och de behövde min hjälp att ta hand om de fiender som vi hade. Jag suckade och slog ännu en knytnäve i ratten, innan jag startade bilen - som jag hade parkerat en bit ifrån min fars hus - och började köra mot den delen av Stratford där jag levde tillsammans med mitt gäng.

"Hur gick det, Bieber?" undrade Liam så fort som jag klev in innanför husets ytterdörr.
Jag skakade irriterat på huvudet och banade min väg förbi honom, utan att yttra ett endaste ord till honom, och in i mitt rum som befann sig en bit längre in i huset. Jag hade inte lust att svara på några frågor. Jag behövde tid att tänka, så att jag kunde ta ett beslut om de två alternativen som jag hade att välja på. Och trots att jag visste att flytta hem till min far var det rätta alternativet, så var det ett alternativ som jag inte alls tyckte om, eller ville göra.
Liam, som antagligen var nyfiken över vad jag och min far hade pratat om, kom inom kort in i mitt rum och sneglade mot min säng där jag låg uppflugen,
"Fan Bieber, du måse ju berätta vad han sade." tyckte han.
Jag stönade irriterat. "Det finns inget att säga. Jag pratade knappt med honom."
"Men ska du flytta?" frågade Liam, samtidigt som han kastade en flaska vodka till mig.
Jag ryckte på axlarna och hällde i mig en klunk av vodkan. "Jag har ingen aning."
Liam nickade förstående. Trots att ingen av oss tyckte om känslor, eller någonsin pratade om känslor, så kände vi varandra så väl att Liam antagligen förstod varför jag tvekade. Dessutom så visste han varför jag hade lämnat min far bakom mig, och därför kunde han troligen konstatera att det var just minnena från min döda mor, tomheten och saknaden som gjorde att jag inte ville flytta hem till min far igen.
"Men", började Liam, "du behöver ju egentligen enbart bo där. Bara sova och äta där, och sen kan du ägna resten av dagarna här, precis som vanligt."
Jag tog ännu en klunk av vodkan. "Nej, det fungerar inte så. Polisen kommer säkert ha koll på mig ändå, och om de får reda på att jag ägnar dagarna här precis som vanligt, så kommer det säkert bli polisförhör trots att jag bor hos min far."
"Men åk hit på kvällen då, och åk hem till din far igen innan han vaknar. Jag menar, ingen behöver ju veta något. De kommer knappast ha bevakning över dig dygnet runt."
"Men kan jag bara inte åka in på polisförhör då?" kontrade jag. "Några år i fängelse gör väll inte så mycket? Dessutom så borde de knappt ha några bevis över huvud taget, så jag kanske inte ens blir häktad."
Liam skakade irriterat på huvudet samtidigt som han fiskade fram ett cigarettpaket ur sin ena ficka. "De har tillräckligt mycket bevis för att häkta dig sedan Carlos-killarna. Och om de häktar dig, så kommer vi alla också få åka in på polisförhör. Det är inte värt det, Bieber. Om du har två alternativ, varav ett är att slippa polisförhör, så måste du ju ta det där du slipper polisförhör. Det förstår du väll?" predikade Liam. "Fan, Bieber. Du kanske inte bryr dig om att bli häktad, men jag vill fan inte ägna flera år till att sitta i en fängelsecell."
"Så du tycker alltså att jag ska flytta hem igen?" undrade jag.
"Ja." svarade Liam kort i samma stund som han tog ut en cigarett ur det paket som han hade i sin hand, innan han satte den mellan sina läppar och fiskade upp en tändare ur en av sina byxfickor.
"Så jag ska bara sitta och ruttna i min fars hus medan ni jobbar på Carlos-planen och alla andra planer som ni kommer fundera ut i framtiden?" utbrast jag.
Liam suckade. "Nej. Du kommer hit på kvällarna och är här under nätterna. Och sen kan du hitta något jobb, eller något, så att du kan tjäna pengar och köpa dig din egna bostad. Då bor du ju varken här eller hos din far. Det borde väll ändå polisen tillåta?"
Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag tog några klunkar av vodkan som jag hade i min vänstra hand. Liam hade kanske rätt, trots allt. Att sitta i en fängelsecell var ändå sämre än att bo tillsammans med min far. Och kanske kunde jag, som Liam föreslog, träffa gänget på kvällarna och nätterna? Jag nickade för mig själv. Jag hade trots allt inte så mycket att välja mellan.
"Jag tror jag ska ringa min far." sade jag sedan till Liam.
Liam nickade en nickning som såg både stöttande och sorgsen ut.
Jag tog ytterligare några klunkar av vodkan innan jag drog fram min mobil ur min ena byxficka och slog numret till min far. Han svarade efter endast två signaler,
"Justin." sade han.
Jag svalde, men yttrade sedan hastigt de orden som jag hade att säga, så att jag inte skulle ha tid att ändra mig,
"Jag kommer hem."

Usch, vilken dålig uppdatering jag har. Och att komma med ett sådant här kapitel, där egentligen ingenting speciellt händer, trots att kapitlet ändå är viktigt, känns inte sådär jättebra med tanke på hur länge ni har fått vänta på detta kapitel. Egentligen så ville jag att kapitlet skulle bli längre, men jag visste redan hur kapitlet skulle sluta, så det gick inte sådär jättebra...

Jag är extremt tacksam för att ni har stannat kvar, trots min dåliga uppdatering!  :)

Och jag vet att jag har använt iPhone-bilden förut, men jag har verkligen inte tid att leta efter någon annan just nu.