Bieber Dreams -
Publicerat: 2013-05-11 / 00:25:00
One heart, Two souls

6 - I Don't Care

Huset där min far bodde, och numera jag skulle bo, tornade upp sig framför mig när jag utryckslöst strosade på gatan som för varje steg jag tog ledde mig närmare huset. Min far hade, på något konstigt sett, lyckats övertala mig om att flytta redan idag, trots att han inte hade visat några känslor över huvud taget när jag hade ringt honom och berättat om mitt beslut under gårdagen. Men jag antog att det var på grund av hans rykte som han var så noga med att jag skulle välja att komma hem, istället för att åka in på polisförhör. För även om jag och min far hade haft en bra relation under min barndom, så var det som att den hade försvunnit under åren efter min mors död, och som att den vid detta laget var näst intill bortglömd. Jag brydde mig inte om honom, alls. Och han brydde sig antagligen inte om mig heller.
En liten ljusgrå sten urskiljde sig från den näst intill svarta asfalten, och jag sparkade varken förbannat eller glatt iväg den, utan känslolöst, så att den flög några meter framåt på asfalten. Det var som om jag var tom på känslor. Jag visste inte vad jag ville känna, eller vad jag var förväntad att känna. Det enda jag visste var att ingenting skulle vara detsamma längre. Trots att Liam hade en plan om att jag kunde komma till dem på kvällarna och nätterna, så att jag fortvarande kunde vara en del av gänget, så visste jag att det aldrig skulle fungera i längden. Polisen skulle troligtsvis ha koll på mig ett tag framöver, trots att jag flyttade hem till min far. Och om inte polisen skulle ha det, så skulle min far ha det.
Jag tvärstannade framför det hus som nu befann sig framför mig. Min fars hus. Jag drog ett djupt andetag, som att samla mod eller som att ta ett sista andetag av friheten, innan jag svängde in på den grusgång som tillhörde huset och som förde mig fram till husets ytterdörr. Jag brydde mig inte om att knacka - jag bodde faktikst här nu - utan greppade enbart tag om det kala handtaget och slängde hastigt upp dörren.
En doft av amerikanska pannkakor slog emot mitt luktsinne och jag ryggade nästan smärtsamt tillbaka där jag stod, precis utanför tröskeln som skulle leda mig in i huset. Min mor hade ofta lagat amerikanska pannkakor. Jag grymtade till och skakade genast av mig minnet, innan jag tog ett bestämt kliv över tröskeln. Jag fick inte tänka på henne.
En mörk gestalt blev synlig i det dunkla ljuset i den hall som jag befann mig i, och jag förstod genast att det var min pappa.
"Hej." sade han, och till min förvåning lät det inte alls känslokallt, eller irriterat, utan vänligt.
Jag kollade bara på honom, inte kapabel till att göra något annat. Jag ville inte bo här. Jag ville inte visa honom någon tacksamhet, eller vänlighet. Speciellt inte när hela huset luktade amerikanska pannkakor, vilket han mycket väl visste att min mor, och hans fru, ofta hade lagat, och att den doften därmed medförde minnen och känslor som jag inte ville minnas, eller känna.
"Kom." sade min far, och sträckte ut en hand som i någon gest att dra mig med sig, men jag ryggade genast tillbaka. Han skulle inte få tro att han skulle få bestämma över mig, oavsett om jag bodde här eller inte,
"Sluta." morrade jag ilsket. "Du vet mycket väl att jag inte vill bo här med dig, så låt mig bara vara."
Min far såg nästan rädd ut när jag mötte hans blick. "Förlåt." sade han kort.
Jag slängde ett förbannat ögonkast på honom innan jag gick förbi honom, noga med att hårt stöta till hans axel, för att bevisa att jag inte brydde mig om honom över huvud taget. Jag visste inte vart jag skulle, för jag visste inte vart det var tänkt att jag skulle sova, men jag gissade att sovrummen låg på den övre våningen av huset.
I jakt på trappan som ledde upp till övervåningen gick jag igenom köket och det kändes som att jag höll på att svälja min egen tunga, eller som att mitt hjärta hoppade ut ur mitt bröst, när jag fick syn på de två varelserna som befann sig där inne. En kvinna, som såg ut att vara i min fars ålder, stod vid spisen och stekte pannkakor som hon prydligt lade upp på ett vitt fat, och en tjej, som på något konstigt sett såg bekant ut, satt uppflugen på diskbänken bredvid spisen och åt diskret blåbär från en glaskål som stod placerad bredvid det vita fatet. De såg glada ut och skrattade åt något som jag inte hade hört, ända tills den yngre tjejen, som jag vid detta laget var helt säker på att jag hade sett förut, tystnade och nickade med sitt huvud åt mitt håll.
Kvinnan, som stekte pannkakorna, släppte genast stekspaden som hon hade i sin ena hand och började sakta gå mot mitt håll.
Jag höll precis på att gå därifrån, irriterad över det faktum att min far hade bjudit in gäster just idag, när kvinnan tog till orda,
"Hej. Justin, eller hur?"
Jag stirrade på henne och kunde efter första anblicken konstatera att det var den yngre tjejens mor. De var otroligt lika. Men det faktum att hon visste vem jag var, och att hon ändå befann sig här, gjorde mig inom kort förbannad. Hur kunde min far ha mage att bjuda in gäster just den dagen som jag skulle flytta hem, när han visste att jag inte skulle vilja något annat än att vara ensam? Och hur kunde denna kvinnan ha mage att stanna kvar när hon visste vem jag var, och därmed troligen visste att jag skulle komma hem idag?
Jag kunde inte låta bli att öppna munnen. "Vem fan är du? Och vad fan gör du här?" snäste jag henne rakt i ansiktet, eftersom att hon stod otäckt nära och troligen hade förväntat sig en kram eller något liknande. Den tanken gjorde mig om möjligt ännu argare.
Kvinnan tog hastigt ett steg tillbaka och rätade nervöst till det röda förklädet som satt knytet runt hennes höfter.
"Öhm..." började hon, som om hon var på jakt efter de rätta orden.
"Hon bor här." sade en mörk röst bakom mig. Och jag kunde genast konstatera att det var min far.
"Vadå bor här?" utbrast jag både förvirrat och argt. Var detta ett skämt? Och hur kunde de någonsin tro att jag skulle tycka att ett sådant skämt var roligt vid detta tillfället?
"Hon är min sambo." förklarade min far.
"Nej. Hon är inte din sambo. Du har redan en fru." fick jag ur mig mellan hårt sammanpressade tänder. Hur kunde han skämta om något sådant?
"Justin..." började min far. "Pattie avled för flera år sedan. Jag måste få gå vidare någon gång."
Jag stirrade häpet på honom. Hur vågade han yttra de orden? Hur vågade han ens tänka de orden? "Ni är gifta." protesterade jag.
Min far suckade. "Hon lever inte längre, Justin. Vi är inte gifta. Vi var gifta. Och jag är lycklig med Meredith, trots att Pattie alltid kommer ha en plats här." han lade en hand på sitt bröst, vid den punkten där hjärtat låg, innan han lade samma hand runt kvinnans midja och drog henne intill sig.
Som i ren reflex hävde jag upp min vänstra hand och slog ett blixtsnabb slag mot min fars ansikte. Min knytnäve träffade strax över min fars öga och han stönade plågsamt samtidigt som han droppade handen han hade runt kvinnans midja, och istället höll den mot den punkten där min knytnäve hade träffat.
Ur ögonvrån kunde jag se hur kvinnan och den yngre tjejen stirrade chockat, och möjligtsvis, skrämt på mig och jag log skadeglatt mot dem innan jag vände mig om och gick mot den trappa som jag hade fått syn på i rummet som enbart låg en bred dörrgavel bort från det kök som jag stod i.

En bred säng med vita överkast, ett trägolv, ljusa gardiner med ett mönster som man enbart kunde ana, ett litet skrivbord där en Macbook stod placerad och två stora fönster som visade Stratfords natur var vad som träffade min näthinna när jag klev in innanför en av de dörrar som jag hade fått syn på när jag kommit upp till husets övervåning.
Jag krängde smidigt av mig den skinnjacka som jag hade haft på mig och slängde mig så häftigt på den breda sängen att den gav ifrån sig ett ljudligt knarrande. En avslappnad suck undgick min mun och jag slöt ögonen, lycklig över det faktum att sängen var offentligt mycket skönare än den säng som jag hade sovit på i flera år, men även för det faktum att jag kunde få vara ensam för åtminstone en stund och att jag därmed kunde slippa se min far, kvinnan som tydligen var hans sambo och tjejen som jag gissade var kvinnans dotter.

Ett ljudligt fnitter fick mig att yrvaket slänga upp mina ögonlock. Till en början insåg jag inte vart jag befann mig någonstans, men i samma stund som mina ögon hade vant sig vid det starka ljuset från taklampan kom verkligheten ikapp mig tillsammans med ilskan över det faktum att min far hade skaffat sig en sambo, som inte var min mor.
Det starka ljudet från fnittret växte sig starkare och starkare, vilket enbart ökade agressionen som fanns inom mig och plötsligt drog någon i det handtag som tillhörde dörren som ledde in i sovrummet och dörren flög upp. Tre tjejer, varav en av dem var den tjejen som troligen var kvinnans dotter, studsade glatt in i rummet.
"Ni måste hjälpa mig." sade en av de tre tjejerna. "William håller ju i festen, så jag måste vara jättesnygg."
De två andra tjejerna skrattade och nickade glatt på huvudena, tills tjejen som jag kände igen fick syn på mig. Hon slutade genast skratta och såg ut som att hon blev tömd på syre. Hon öppnade munnen flera gånger, troligen för att säga något, men verkade ha svårt att veta vad hon skulle säga. De två andra tjejerna, som jag antog var hennes kompisar, stannade upp i sina rörelser och kollade mot det håll som den brunetta tjejen kollade åt. Och de såg, om möjligt, ännu mer rädda ut än vad hon gjorde.
"Det här är mitt rum." stammade tjejen fram tillslut.
Jag hånflinade. "Ser det ut som att jag bryr mig?" frågade jag kaxigt.
Hon skakade nervöst på huvudet. "Men det här är mitt rum." upprepade hon. "Ditt rum ligger där." hon pekade genom den öppna dörren på en annan dörr som låg tvärs över den smala gång som låg emellan alla olika rum som befann sig på övervåningen.
Jag suckade. "Jag bryr mig inte, sade jag ju."
"Men..." började hon.
Jag reste mig upp och gick långsamt fram mot henne. Hennes två kompisar - som hade stått på vänster sida om henne - backade genast undan, men hon stod till min förvåning kvar, ända tills jag kom inom räckhåll. Då tog hon ett stort kliv bakåt och när jag följde efter med ett lika stort kliv framåt, tog hon ännu ett steg bakåt, tills hon slog emot en av rummets fyra väggar. När hon stod tryckt mot väggen tog jag tillfället i akt att komma ännu närmare henne, och när jag stod så nära att det knappt fanns en decimeter emellan oss lutade jag mig mot hennes ena öra.
"Vad heter du?" viskade jag hest.
"Decibelle." sade hon tyst, så att jag knappt hörde henne.
"Skrämmer jag dig?" viskade jag hotfullt.
Hon svalde ljudligt. "Nej." försökte hon övertala mig om, men hennes röst, som endast kom ut i form av en viskning, svek henne och jag kunde genast konstatera att jag faktiskt skrämde henne.
Ett skadeglatt leende formades på mina läppar och jag lutade mig ytterligare närmare hennes öra. "Då tycker jag att du tar dina två kompisar och går härifrån. Jag vill inte se er."
Hon nickade nästan omärkbart och jag tog ett steg bakåt, så att hon kunde förflytta sig till rummets dörr, och med enbart en nickning från hennes sida följde hennes två kompisar med henne ut ur rummet.


Publicerat: 2013-05-04 / 17:52:00
One heart, Two souls

5 - I'm Coming Home


I förra kapitlet: "Vad fan håller du på med, Justin?!" skrek rösten förbannat. Jag kunde direkt konstatera att det var Jers röst. Lättnaden sköljde över mig när jag insåg att Jer fanns här och att han kunde skydda mig. Men snart insåg jag att han hade kallat killen framför mig för Justin. Han visste vem killen var. Först när killen vände sig om och gick ifrån mig, samt lämnade vårt hus bakom sig, insåg jag vem han var. Han var Jers son.
 

"Var det där", jag nickade med huvudet åt det håll som killen hade försvunnit åt, "din son?" frågade jag Jer så fort som vi hade klivit in i huset, trots att jag var näst intill helt säker på att det var just Jers son som jag hade stött på strax utanför husets ytterdörr.
Jer suckade. "Ja, det där", han nickade med huvudet åt samma håll som jag hade nickat med mitt huvud åt, "var min son."
Jag blinkade. Jers son var alltså, precis som Natalia hade gissat tidigare under dagen, jättedryg. Dessutom så hade han skrämt mig, och trots att han inte var ful, som Natalia också hade gissat, så klädde han sig, och betedde sig, som om att han var kriminell. Jag var redan rädd för honom och det faktum att han möjligtsvis skulle bo i samma hus och under samma tak som mig gjorde mig livrädd.
Jer, som verkade ha uppfattat min reaktion, öppnade hastigt munnen i samma stund som han drog sina båda händer över sitt ansikte, en gest som gjorde att han såg både orolig, sårad och sliten ut på samma gång,
"Jag ber om ursäkt för hans beteende. Han har varit med om mycket." förklarade han nästan plågsamt.
Jag nickade och lyckades musta fram ett leende. Jag ville inte att Jer skulle få dåligt samvete, eller känna skuld på grund av hans son. Jag ville inte att han skulle veta hur rädd jag var för hans son. Det skulle enbart bli en last på min mammas och Jers förhållande, och jag ville inte vara den person som gjorde att de inte kunde vara lyckliga tillsammans, eller att de inte kunde bo tillsammans. Förhoppningsvis så skulle Jers son inte ens flytta in i huset där jag bodde tillsammans med min mamma, och numera Jer.
"Det är okej." lade jag till som kompliment till min tidigare nickning och mitt tidigare leende, för att försöka övertyga Jer om att det faktiskt var okej, trots att det i själva verket var raka motsatsen.
Ett vänligt leende spred sig över Jers läppar. "Tack." suckade han, innan han snabbt drog av sig sina skor och försvann längre in i huset.

"Men hur var han då?" undrade Chasity nyfiket från andra sidan luren - en fråga som genast gjorde att jag förbannade mig själv över att ha varit så snabb med att ringa henne. Jag visste att hon skulle komma med en massa frågor så fort som jag nämnde att jag hade stött på Jers son, och jag hade ingen som helst lust att prata honom, eller att ens tänka på honom. Jag hade enbart velat berätta att jag hade träffat honom.
"Han var..." började jag fundersamt samtidigt som jag gick igenom mitt rum, med min iPhone tryckt mot örat, och med mina Kemi böcker i min andra hand. "Han var läskig." erkände jag.
Chasity drog in ett djupt andetag. "Vad menar du?" Vadå läskig?"
"Han betedde sig bara illa." andades jag, samtidigt som jag tänkte tillbaka på hur han hade betett sig. "Men jag vill inte prata om honom." lade jag snabbt till, så att Chasity inte skulle ställa några fler frågor.
"Men hur många år är han?" fortsatte Chasity, som att hon inte hade hört det jag hade sagt.
En lång suck lämnade min strupe. Kunde hon inte förstå att jag inte ville prata om honom? Eftersom att jag misstänkte att Chasity inte skulle sluta tjata om honom tills hon fått reda på allting hon undrade, så öppnade jag hastigt min mun,
"Han är i min ålder, tror jag. Kanske något år äldre, eller yngre. Jag vet inte."
"Var han otäckt äcklig, otäckt konstig, eller otäckt skrämmande?"
"Otäckt skrämmande, antar jag. Han betedde sig och såg ut som att han var kriminell."
"Så han-" började Chasity, men jag avbröt henne genast,
"Snälla, kan vi sluta prata om honom nu? Jag vill inte tänka på honom. Han skrämmer mig och han kanske ska flytta hit. Jag vill inte tänka på honom så länge som jag kan. Jag menar, om han flyttar hit så kommer jag ju knappast kunna komma ifrån att träffa honom igen."
"Okej, jag förstår dig." sade Chasity till min lättnad. "Men jag måste gå nu. Min träning börjar om typ en kvart." förklarade hon. "Vi ses imorgon!" utbrast hon sedan glatt.
"Ja, det gör vi!" utbrast jag minst lika glatt tillbaka. "Men du?" fortsatte jag, "Säg ingenting till mamma eller Jer, jag vill inte förstöra deras förhållande."
Chasity skrattade vänskapligt. "Såklart jag inte ska! Jag lovar. Hejdå."
"Hejdå." svarade jag henne vänligt, innan jag lade på luren.

Justins Perspektiv
Förbannat slog jag min ena knytnäve i ratten, för att sedan upprepa samma rörelse med min andra knytnäve. Mötet med min far hade inte gett mig någonting. Jag hade knappt yttrat ett enda ord till honom och han hade knappt sagt något till mig heller. Han hade dock gjort klart för mig att mina planer om att lämna Stratford, och möjligtsvis Canada, inte skulle tjäna någonting till eftersom att polisen redan hade tillräckligt mycket information om mig för att hitta mig ändå. Och om de fick tag på mig då, skulle jag inte längre kunna välja mellan att bo hos min far, eller att åka in på polisförhör, utan då skulle det enbart finnas polisförhör kvar som alternativ, hade min far förklarat. Jag slog ytterligare en knytnäve i ratten. Jag ville inte bo tillsammans med min far. Det skulle enbart få minnen från tiden när min mor levde att väckas, och jag ville inte under några omständigheter ägna en endaste tanke åt de minnena. Dessutom så trivdes jag tillsammans med mitt gäng. Jag hade levt med dem i flera år och de behövde min hjälp att ta hand om de fiender som vi hade. Jag suckade och slog ännu en knytnäve i ratten, innan jag startade bilen - som jag hade parkerat en bit ifrån min fars hus - och började köra mot den delen av Stratford där jag levde tillsammans med mitt gäng.

"Hur gick det, Bieber?" undrade Liam så fort som jag klev in innanför husets ytterdörr.
Jag skakade irriterat på huvudet och banade min väg förbi honom, utan att yttra ett endaste ord till honom, och in i mitt rum som befann sig en bit längre in i huset. Jag hade inte lust att svara på några frågor. Jag behövde tid att tänka, så att jag kunde ta ett beslut om de två alternativen som jag hade att välja på. Och trots att jag visste att flytta hem till min far var det rätta alternativet, så var det ett alternativ som jag inte alls tyckte om, eller ville göra.
Liam, som antagligen var nyfiken över vad jag och min far hade pratat om, kom inom kort in i mitt rum och sneglade mot min säng där jag låg uppflugen,
"Fan Bieber, du måse ju berätta vad han sade." tyckte han.
Jag stönade irriterat. "Det finns inget att säga. Jag pratade knappt med honom."
"Men ska du flytta?" frågade Liam, samtidigt som han kastade en flaska vodka till mig.
Jag ryckte på axlarna och hällde i mig en klunk av vodkan. "Jag har ingen aning."
Liam nickade förstående. Trots att ingen av oss tyckte om känslor, eller någonsin pratade om känslor, så kände vi varandra så väl att Liam antagligen förstod varför jag tvekade. Dessutom så visste han varför jag hade lämnat min far bakom mig, och därför kunde han troligen konstatera att det var just minnena från min döda mor, tomheten och saknaden som gjorde att jag inte ville flytta hem till min far igen.
"Men", började Liam, "du behöver ju egentligen enbart bo där. Bara sova och äta där, och sen kan du ägna resten av dagarna här, precis som vanligt."
Jag tog ännu en klunk av vodkan. "Nej, det fungerar inte så. Polisen kommer säkert ha koll på mig ändå, och om de får reda på att jag ägnar dagarna här precis som vanligt, så kommer det säkert bli polisförhör trots att jag bor hos min far."
"Men åk hit på kvällen då, och åk hem till din far igen innan han vaknar. Jag menar, ingen behöver ju veta något. De kommer knappast ha bevakning över dig dygnet runt."
"Men kan jag bara inte åka in på polisförhör då?" kontrade jag. "Några år i fängelse gör väll inte så mycket? Dessutom så borde de knappt ha några bevis över huvud taget, så jag kanske inte ens blir häktad."
Liam skakade irriterat på huvudet samtidigt som han fiskade fram ett cigarettpaket ur sin ena ficka. "De har tillräckligt mycket bevis för att häkta dig sedan Carlos-killarna. Och om de häktar dig, så kommer vi alla också få åka in på polisförhör. Det är inte värt det, Bieber. Om du har två alternativ, varav ett är att slippa polisförhör, så måste du ju ta det där du slipper polisförhör. Det förstår du väll?" predikade Liam. "Fan, Bieber. Du kanske inte bryr dig om att bli häktad, men jag vill fan inte ägna flera år till att sitta i en fängelsecell."
"Så du tycker alltså att jag ska flytta hem igen?" undrade jag.
"Ja." svarade Liam kort i samma stund som han tog ut en cigarett ur det paket som han hade i sin hand, innan han satte den mellan sina läppar och fiskade upp en tändare ur en av sina byxfickor.
"Så jag ska bara sitta och ruttna i min fars hus medan ni jobbar på Carlos-planen och alla andra planer som ni kommer fundera ut i framtiden?" utbrast jag.
Liam suckade. "Nej. Du kommer hit på kvällarna och är här under nätterna. Och sen kan du hitta något jobb, eller något, så att du kan tjäna pengar och köpa dig din egna bostad. Då bor du ju varken här eller hos din far. Det borde väll ändå polisen tillåta?"
Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag tog några klunkar av vodkan som jag hade i min vänstra hand. Liam hade kanske rätt, trots allt. Att sitta i en fängelsecell var ändå sämre än att bo tillsammans med min far. Och kanske kunde jag, som Liam föreslog, träffa gänget på kvällarna och nätterna? Jag nickade för mig själv. Jag hade trots allt inte så mycket att välja mellan.
"Jag tror jag ska ringa min far." sade jag sedan till Liam.
Liam nickade en nickning som såg både stöttande och sorgsen ut.
Jag tog ytterligare några klunkar av vodkan innan jag drog fram min mobil ur min ena byxficka och slog numret till min far. Han svarade efter endast två signaler,
"Justin." sade han.
Jag svalde, men yttrade sedan hastigt de orden som jag hade att säga, så att jag inte skulle ha tid att ändra mig,
"Jag kommer hem."


Usch, vilken dålig uppdatering jag har. Och att komma med ett sådant här kapitel, där egentligen ingenting speciellt händer, trots att kapitlet ändå är viktigt, känns inte sådär jättebra med tanke på hur länge ni har fått vänta på detta kapitel. Egentligen så ville jag att kapitlet skulle bli längre, men jag visste redan hur kapitlet skulle sluta, så det gick inte sådär jättebra...

Jag är extremt tacksam för att ni har stannat kvar, trots min dåliga uppdatering!  :)

Och jag vet att jag har använt iPhone-bilden förut, men jag har verkligen inte tid att leta efter någon annan just nu.


Publicerat: 2013-04-17 / 22:16:00
One heart, Two souls

4 - Jer's Son

"Så han ska bo med er nu?" frågade Chasity så fort som jag hade berättat för henne, och resten av mina kompisar som befann sig runt det runda matsalsbordet, att Jer hade en son.
Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Mamma sade att hon inte visste än. Och sen så lät det ändå som att hon inte vill att han ska bo med oss."
"Jaha." suckade Natalia genast förstående. "Han kanske är jättedryg, eller jätteful, eller jättekonstig." gissade hon.
Ett högt skratt hördes från William och Nathan, som satt på de två stolarna som befann sig mellan Chasity och Natalia.
Natalia höjde frågande på ögonbrynen. "Vad?" Hon förflyttade sin blick från de två killarna - som fortsatte att skratta - till mig, som satt precis bredvid henne, och sedan till Chasity som satt bredvid mig. "Vad skrattar de åt?"
Jag log. Jag visste att William och Nathan skrattade åt hur plötslig och oväntad hennes kommentar hade varit, men även för att det var så likt Natalia att säga något sådant.
"Att du fäller så plötsliga kommentarer hela tiden." svarade Chasity, precis som att hon hade läst mina tankar.
Natalia såg fundersam ut. "Gör jag?"
Jag nickade med ett leende på läpparna, vilket Chasity också valde att göra. Men Nathan och William tog genast till orda, med munnarna fulla av pasta,
"Ja, det gör du verkligen." började Nathan.
"Ja, hela tiden." lade William till.
Natalia suckade tjurigt till en början, men när hon mötte Williams blick ändrades hennes sura min snabbt till en överlycklig min.
Jag fångade upp Chasitys blick och log menande åt henne. Att William hade valt att äta med oss just idag hade antagligen att göra med att han hade blivit god vän med Nathan och att Lucas, som vanligtsvis brukade sitta där William satt, var sjuk. Men varken jag eller Chasity hade misstyckt när Nathan tyckte att han skulle fylla upp Lucas plats idag, eftersom vi visste hur mycket Natalia tyckte om William. Och det faktum att jag och Chasity hade gått med på att gå på Williams fest verkade ha varit ett bra beslut eftersom att det var det samtalsämne som inom kort kom på tal.
"Så hur många är det som kommer på fredag då?" frågade Nathan William.
William kliade sig fundersamt i sitt blonda hårfäste,
"Jag vet faktiskt inte. Det är en öppen fest och vem som helst får komma. Men alla i skolan är inbjudna i alla fall, så jag antar att det blir några hundra."
"Vi kommer." utbrast Natalia och pekade på sig själv, sedan på Chasity och till sist på mig.
Ett stort leende uppenbarade sig på Williams läppar. "Jag vet."

"Ska du med och gymma idag, Decibelle?" undrade Natalia när jag tog ut min svarta skolväska ur mitt skåp.
Jag skakade på huvudet. "Nej. Mamma ville att jag skulle komma hem efter skolan. Och jag ska plugga också." förklarade jag en aning nerstämd. Jag hade velat gymma idag.
Natalia nickade trumpet, vilket fick mig att inse att även hon tyckte att det var tråkigt att jag inte kunde följa med henne till gymmet idag. Därför räckte jag som i reflex ut min hand så att den vidrörde hennes axel innan jag vidgade på mina läppar,
"Förlåt."
Natalia suckade. "Nej, det gör inget. Jag bara..." hon tog en paus och slog ut med sina händer. "Det bara är så tråkigt att gymma själv och jag måste gymma idag. Jag menar, jag kommer ju inte hinna gymma på fredag."
Ett stort leende formades över mina läppar. Jag var överlycklig för Natalias skull för det faktum att vi skulle på just Williams fest, men även för det faktum att han hade suttit med oss i matsalen under lunchen. Han hade trots allt varit Natalias crush under en lång tid och kanske var det äntligen dags att hända något mellan dem.
Jag stängde igen mitt skåp och låste det, i sammma stund som Natalia greppade tag i min arm,
"Kom. Jag följer dig hem. Ditt hus ligger ju ändå på vägen till gymmet, så det blir ingen större omväg."
Jag log brett och gick, med Natalias arm i min, ut ur skolbyggnaden.
När vi precis hade lämnat skolgården öppnade Natalia, en aning tveksamt, munnen,
"Vad tycker du om att Jer har en son?"
"Jag förklarade ju allt under lunchen." suckade jag. Jag hade verkligen ingen lust med att förklara allt en gång till.
"Nej. Det gjorde du inte alls. Du berättade vad din mamma tyckte, men du sade inte vad du själv tyckte. Och jag vill veta vad du tycker, inte vad din mamma tycker." klagade Natalia.
En lång, utdragen suck lämnade min strupe. Jag visste inte vad jag skulle tycka om det faktum att jag kanske inte längre skulle vara ensambarn. Mamma hade förklarat att Jers son inte var en bebis, eller ett småbarn, men mycket mer än så hade hon inte verkat vilja berätta. Jag var glad över det faktum att Jers son troligtsvis inte skulle vara så liten att han fortfarande lekte med leksaker, men osäker över det faktum att en till människa skulle bo i vårt hus. En människa med behov, viljor och intressen, precis som jag hade. Och enligt min gissning så var Jers son endast runt tio år, vilket innebar att han antagligen skulle hålla på med fotboll, eller ishockey, precis som alla andra killar i den åldern gjorde i Stratford.
"Jag vet inte vad jag tycker." började jag, osäker över att berätta vad jag tyckte, eftersom att jag själv knappt visste. "Men det känns konstigt."
"Konstigt som i dåligt, eller konstigt som i bra?" frågade Natalia nyfiket.
Jag funderade en stund, samtidigt som vi korsade ett övergångställe och kom fram till det område där jag bodde.
"Konstigt som i dåligt, tror jag." svarade jag Natalia efter ett tag. Jag kunde inte finna något positivt i det faktum att Jer hade en son. Det skulle enbart bli jobbigt att få ännu mer viljor i huset och att ha en skrikande tioåring efter sig som ville spela fotboll, eller ishockey hela tiden.
Natalia kramade om min arm - som fanns hakad i hennes - stöttande.
"Hur gammal är han?" frågade hon, trots att hon troligen visste att jag inte ville prata mer om Jers son. Men antagligen var det hennes nyfikna personlighet som fortfarande hade övertaget.
Jag blötte mina krusstorra läppar och drog en hand genom mitt ostyriga, brunetta hår innan jag svarade på hennes fråga,
"Tio år kanske. Fast jag har ingen aning, egentligen. Mamma sade aldrig det." förklarade jag fundersamt. Jag var förvånad över att mamma verkade så negativ över att Jer hade en son. Hon verkade inte alls vilja att han skulle flytta in till oss, vilket bekymrade mig. Hon älskade barn och hade alltid gjort det.
"Konstigt." avbröt Natalia mig med. "Att din mamma inte har berättat något om honom, alltså." lade hon till. "Det låter inte som din mamma bara. Om du förstår vad jag menar?"
Ett skratt lämnade min strupe. "Är du en tankeläsare eller något? Jag tänkte på samma sak."
Natalia skrattade. "Nej, en tankeläsare är jag inte. Men vi har känt varandra nästan hela livet. Det är inte konstigt att vi tänker på samma saker. Vi har faktiskt gått igenom samma saker och varit med om samma saker."
Jag stirrade häpet på Natalia. Det hörde inte till hennes vardag att säga sådana saker. Hon brukade inte vara den kloka typen. Inte för att hon var dum, eller osmart, men hon brukade komma med knäppa och konstiga kommentarer istället för kloka och djupa kommentarer.
När vi stannade utanför huset där jag bodde tillsammans med min mamma och numera Jer, gav Natalia mig en hård kram innan hon sakta började gå mot gymmet.
"Hejdå! Vi ses imorgon!" hojtade jag när hon hade traskat iväg en bit.
Natalia stannade upp och vände sig mot mig. Hennes bruna hår flög som i en orkan runt henne på grund av den någorlunda kraftiga blåsten,
"Ja, det gör vi!" ropade hon tillbaka. "Hejdå!"'
Jag vände mig om och banade min väg över den lilla grusgången som ledde upp till den vita, normalstora villans dörr. Precis när jag skulle öppna dörren flög dörren hastigt upp och jag var tvungen att kasta mig bakåt för att inte bli träffad av den. Förvånat tog jag mig om hjärtat, kände hur pulsen dånade innanför min bröstkorg och andades tugnt för att återfå andan. Dörren och den plötsliga gesten hade skrämt mig.
"Du skrämde livet ur mig." andades jag, samtidigt som jag sakta kollade mot dörren, beredd på att få se min mammas ansikte. Men det var inte min mamma som stod där. Det var en människa som jag aldrig hade sett förut. Det var en kille som såg ut att vara i min ålder, möjligtsvis några år äldre. Hans brunetta hår var stylat med rikligt mycket vax i en frisyr som liknade den som många killar i min skola bar, fast denna killens frisyr såg ut att vara gjord av en frisör. Han bar ett par solglasögon som täckte hans ögon, vilket gjorde att jag inte kunde se in i hans blick, eller se hans ögonfärg och han var enbart iklädd svarta färger. Svarta skinnliknande byxor täckte hans ben, en svart T-shirt prydde hans mage och en svart skinnjacka befann sig över den svarta T-shirten.
"Vem är du?" frågade jag skrämt. Vad gjorde denna människan i mitt hus?
Killen stirrade på mig. Han verkade inte bry sig om min existens, och han verkade inte vilja svara på min fråga.
Jag tog ett steg mot honom, fortfarande livrädd. "Vem är du? Vad gör du i mitt hus?"
Ett hest, nästan ondskefullt skratt lämnade killens strupe. En gest som framhävde hans käkben. "Det spelar fan ingen roll vem jag är. Och du har inte rätt att veta vem jag är." fräste han.
Skrämt backade jag ett steg från honom. Han skrämde mig och han befann sig vid mitt hus, där jag bodde. Var han en inbrottstjuv?
"Jag bor här." näst intill viskade jag. Det var som om min röst inte fungerade längre. Som om min puls var så hög - på grund av att jag var så rädd - så att nästan allt i min kropp slutade fungera som jag ville. Egentligen borde jag springa härifrån, men jag vågade inte lämna huset. Jag bodde trots allt här och alla mina saker som verkligen betydde något för mig fanns här.
Killen fnös samtidigt som han tog tre steg mot mig, så att han stod otäckt nära. "Bor du här? Är du verkligen säker på det?" sade han med en hes, hotfull stämma.
Jag förmådde mig inte att säga något, så jag nickade enbart som svar. Skulle han mörda mig nu? Vart var min mamma? Hade han redan mördat henne? Tanken fick genast mina ögon att bli smått fyllda av tårar. Min mamma betydde allt för mig.
"Min far bor här." sade killen hest. "Så det finns ingen chans att du bor här. Har du kommit vilse kanske?" Han flinade retsamt.
Jag skakade på huvudet samtidigt som jag backade ifrån honom,
"Nej. Nej. Jag har bott här i flera år. Jag vet att jag bor här. Sluta. Det är inte roligt." snyftade jag.
Killen höjde på ögonbrynen och flinade retsamt, innan han återigen tog några snabba steg mot mig. "Fan, jag har inte tid med det här. Stick härifrån." morrade han mellan spända käkar och jag spärrade genast livrädd upp ögonen.
Jag skulle precis göra som han sade och lämna huset bakom mig, trots att jag visste att jag bodde här, när en bekant röst fick killen framför mig att vända sig om.
"Vad fan håller du på med, Justin?!" skrek rösten förbannat. Jag kunde direkt konstatera att det var Jers röst. Lättnaden sköljde över mig när jag insåg att Jer fanns här och att han kunde skydda mig. Men snart insåg jag att han hade kallat killen framför mig för Justin. Han visste vem killen var. Först när killen vände sig om och gick ifrån mig, samt lämnade vårt hus bakom sig, insåg jag vem han var. Han var Jers son.


Publicerat: 2013-04-14 / 01:47:26
One heart, Two souls

3 - The Call

Justins perspektiv
"Vad fan, Bieber. Vet du vad som står på första sidan av näst intill alla tidningar idag?" frågade Liam barskt samtidigt som han tog ett steg in i det minimala rummet som tillhörde mig.
Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag tog ennu ett bloss från cigaretten som befann sig mellan mina läppar. Jag hade knappt ägnat varken skvallertidningarna eller nyhetstidningarna ett endaste ögonkast på flera år. De bestod endast av lögner och påhitt, och det var därmed ingenting som intresserade mig.
En lång, utdragen suck lämnade Liams strupe. "Att du är misstänkt för grov misshandel." förklarade han, samtidigt som han tog några snabba steg in i mitt rum, så att han nådde sängen där jag satt uppkrupen. "Det här är fan inte bra, Justin." fortsatte han och räckte över nyhets blaskan som han hade haft i sin ena hand.
Utan att ägna tidningen en enda blick höjde jag mina ögon mot honom och mötte hans mörka blick. Det var inte ofta han använde mitt förnamn, men denna gången hade han troligen använt det för att förstärka budskapet med hans ord. Jag hade tappat kontrollen för två dagar sedan, när jag hade hämnats på de tre killarna som tillhörde Carlos gäng, och olyckligtsvis hade jag lyckats misshandla de tre killarna så grovt att de hade varit tvungna att åka akut till sjukhuset, vilket hade råkat vara precis vad som inte fick ske. Andrew, Matthew, Jason, Liam och Eric hade allihopa försökt att stoppa mig, men det hade tydligen varit omöjligt att göra det i tid, eftersom att allting hade gått så fort efter att jag hade tappat kontrollen. Jag hade slagit de tre killarna, som jag senare hade fått reda på hette John, Brian och David, med snabba och extremt kraftfulla slag, vilket hade resulterat i att de alla tre var näst intill medvetslösa när Jason och Andrew hade lyckats få bort mig från dem.
Jag suckade och drog ennu ett bloss från cigaretten som befann sig mellan mina vänstra fingrar. "Jag kanske blir dömd", svarade jag på Liams påstående, "jag kanske blir arresterad, men vad skulle det göra egentligen? Det är inte så att jag skulle bli dömd på livstid direkt, och vad är egentligen ett par år i fängelse? Jag kanske rent av kommer ut därifrån farligare än någonsin, med tanke på hur mycket tid som jag kommer kunna ägna åt att smida planer."
"Hör du hur fucking idiotiskt det där låter?" utbrast Liam. "Det låter som att du ger upp. Men vet du vad? Jag tänker fan inte låta dig bli arresterad, vi klarar oss inte utan dig, du är en viktigt del av gänget och förresten så kan jag prata med dig, tillskillnad från alla andra människor." erkände han.
Jag fnös. "Det finns nog mycket vettigare personer som du kan prata med än mig, Baker." jag sträckte mig efter askkoppen som stod placerad på golvet, precis bredvid sängen. "Och det skulle nog vara bra om jag lämnade er för ett litet tag. Jag menar, om jag åker fast så kommer antagligen misstankarna mot er att minska." fortsatte jag samtidigt som jag fimpade cigaretten i askkoppen.
Liam drog ett djupt halsbloss från cigaretten som han hade fiskat upp ur sin ficka samtidigt som han skakade på huvudet. "Du vet mycket väl att det inte alls är så. Om du åker fast så kommer säkerligen vi andra också göra det. Vi är ett team, vilket innebär att vi har gjort allt tillsammans, remember? Så du får fucking se till att hålla dig borta från olagliga handlingar ett tag nu, så att polisen inte får några som helst bevis mot dig, menar jag."
Jag skulle precis till att förklara för honom hur hans farhågor var omöjliga, eftersom att vi alltid hade varit noga med att inte lämna några som helst bevis efter oss, när min mobil ringde. Ett okänt nummer lyste upp min svarta iPhones skärm och jag svarade en aning osäkert. Det fanns trots allt en chans att det var just polisen som skulle befinna sig på andra sidan luren.
"Bieber." svarade jag kaxigt. Om det nu var polisen så ville jag varken visa dem att jag var skyldig genom att låta rädd och osäker, eller få de att tro att förtjänade min tid, genom att vara artig.
Lugna andetag hördes från andra sidan luren och jag skulle precis slänga på luren eftersom att jag verkligen inte hade lust med att prata med någon som hade ringt fel, eller med någon som hade busringt, när ett lågt mummel från andra sidan luren fick hela min kropp att spännas. Det var ett bekant mummel, och jag försökte minnas vart jag hade hört den bekanta rösten förut, när personen från andra sidan luren tog till orda,
"Justin, det är jag." sade han kort, men det var tillräckligt för att jag skulle kunna placera rösten. Far? Förvånat rynkade jag på pannan. Vad ville han mig?
"Vad vill du?" frågade jag en aning bekymrat. Jag hade inte pratat med min far på flera år och jag kände på mig att det han nu hade att säga inte skulle vara en hälsningsfras och en fråga om hur jag mådde, utan istället om något viktigt.
"Jag vill att du kommer hem." sade min far bestämt.
"Aldrig."
"Då åker du in på polisförhör."
"Vad fan pratar du om?"
"Du kanske har sett dagens tidningar? Du är misstänkt för grov misshandel."
"Ja, det är sant. Jag menar, jag har misshandlat dem." erkände jag. Varför inte bara vara ärlig? Om min far nu hade i avsikt att spela in detta samtal, så att han kunde skicka det till polisen, så fick han göra det. Jag brydde mig inte.
Min far suckade. "Jag har betalat ofantligt mycket pengar för en advokat, men även till polisen, för att få de att godta mitt förslag, Justin. Om du kommer hem innan fredag, så slipper du polisförhör och allt därtill." förklarade han långsamt, som i ett försök att få mig att förstå varenda lilla detalj i det han sade.
"Nej. Aldrig i livet. Jag tänker inte komma hem. Glöm det." började jag, men ändrade mig nästan i samma sekund som jag uttalade orden. Det gjorde ingenting om polisen fick tag i mig och arresterade mig, men om jag blev arresterad skulle troligen även resten av gänget bli det, som Liam hade förklarat, och det var något som jag inte var villig att riskera. Jag kunde inte vara den personen som var anledningen till att hela mitt gäng åkte i fängelse. Det funkade inte så. Jag blötte mina krustorra läppar med hjälp av min tunga och öppnade sedan kvickt munnen, så att jag inte skulle hinna ändra mig. "Jag ska tänka på saken."

Decibelles Perspektiv
"Hur går det?" viskade Natalia, som satt i skolbänken bredvid mig, när vi satt och gjorde det matteprov som vi hade pluggat inför tillsammans med Chasity dagen innan.
"Bra." viskade jag tillbaka. "Hur går det för dig?"
"Dåligt."
Jag himlade med ögonen. Hon fick faktiskt skylla sig själv med tanke på att hon hade målat och filat naglarna under tiden som jag och Chasity hade pluggat.
Natalia slängde en frågande blick på mig, men drog sedan en hand genom sitt brunetta hårsvall, samtidigt som hon återgick till mattetalen som befann sig på det vita pappret. Jag kastade en sista blick på henne där hon hängigt, näst intill låg ner på skolbänken, samt trummade med den trubbiga sidan av hennes penna mot det blanka pappret, innan jag återgick till de resterande mattetalen som fanns kvar på mitt papper.
De sista mattetalen var snart gjorda och jag reste mig med en efterlängtad suck upp från stolen jag suttit på. Jag slängde hastigt min svarta skinnväska över axeln och banade min väg fram till katedern där min lärare satt. Hon granskade mig bakom sina glasögon och log ett nästan snällt leende när jag lämnade in provet.
"Vad bra, Decibelle. Då kan du gå."
Jag nickade och försvann bort från katedern och fram till dörren, där jag med en sista blick på Natalia - som gav mig en blick som såg ut som något slags rop på hjälp - lämnade jag klassrummet.

"Hur kan du jämt lyckas så bra på alla prov?" utbrast Natalia avundsjukt när hon kom ut från klassrummet, en lång stund efter att jag hade ställt mig vid fönstret, som befann sig mittemot salens dörr, för att vänta på henne.
Jag ryckte på axlarna. "Jag pluggar."
"Men så enkelt kan det ju inte vara." protesterade hon. "Jag menar, jag pluggar ju också, men ändå så går det alltid jättedåligt."
Jag gav henne en road blick. "Du pluggar?! Sen när då?" jag låtsades vara chockad.
"Sen typ alltid." pustade Natalia.
Jag skrattade. "Så du pluggade igår menar du? Jag har ett minne av att du fixade dina naglar istället, eller har jag bara drömt det?"
"Du har drömt det."
Jag log roat och började, med Natalia i släptåg, gå mot skolans portar, eftersom att den sista lektionen, som var Engelska, hade blivit inställd.
Vi hann inte ens fram till portarna innan vi blev stoppade. William, som råkade vara Natalias crush, stod framför oss med ett vänligt leende på läpparna.
"Kommer ni på fredag?" frågade han med en hoppfull röst. Jag valde att inte säga något, eftersom att jag ville att Natalia skulle få prata med honom nu när hon verkligen hade chansen.
"Ja, det gör vi!" utbrast hon en aning för lyckligt.
William log vänligt och hans havsblå ögon sökte sig fram och tillbaka mellan oss. "Vart har ni Chasity?" frågade han sedan med en rynkad panna, troligtsvis för att han var van vid att se oss alla tre tillsammans.
"Hon är sjuk", förklarade Natalia, "men hon kommer också på fredag. Om hon är frisk då, vill säga."
William nickade. "Vi ses, då."
"Ja, det gör vi." svarade Natalia och jag som i kör, fast jag misstänkte att det nästan enbart var Natalias röst som hördes, eftersom att hon pratade ovanligt högt.
William lämnade oss och Natalia gav ifrån sig ett överlyckligt pip-ljud. Jag skrattade och tog tag i min väns arm, för att dra med henne ut ur skolbyggnaden.

"Decibelle? Kan du komma hit lite?" frågade min mamma när jag höll på att diska efter middagen.
Jag nickade. "Ja, självklart. Vad är det? Är du gravid, trots allt?" frågade jag en aning retsamt, med tanke på hur jag hade reagerat under gårdagen, när jag tillslut hade fått reda på att hon och Jer skulle flytta ihop.
Hon skrattade. "Decibelle, det förstår du väll att jag inte är. Men skulle du ha velat det?"
Jag skakade bestämt på huvudet. "Nej. Absolut inte. Jag vill inte ha några syskon. I alla fall inte nu, det blir för stor ålderskillnad och sen trivs jag bra som ensambarn.
Mamma såg med ens fundersam ut, vilket fick mig att tro att det trots allt hade att göra med syskon och barn.
"Ska du och Jer adoptera ett barn?" frågade jag då istället, eftersom att jag visste att mamma inte var gravid och heller inte kunde bli.
Mamma skakade på huvudet. "Nej, men kom hit. Jag behöver prata med dig."
Jag nickade och sköljde genast av mina små händer från allt diskmedel, torkade av de på en handduk, som satt upphängd på en krok precis bredvid diskhon, och gick sedan fram till min mamma som satt på en av kökstolarna. Precis när jag skulle sätta mig ner i kökstolen bredvid hennes reste hon sig häftigt upp.
"Nej, kom förresten." sade hon samtidigt som hon tog tag i min hand och ledde mig upp till övervåningen, där mitt rum befann sig.
Hon gick förbi mitt hav av klädesplagg som låg utspridda över hela trägolvet och satte sig i min breda säng med vita överkast.
"Du behöver städa." hon pekade på ett av alla de olika klädesplaggen och jag log nästan överdrivet mycket. Det var så typiskt min mamma att säga sådana saker.
Min mamma rätade på sig i sängen och öppnade sedan munnen i samma stund som hon pekade på lakanet precis bredvid där hon satt. "Kom."
Jag skyndade mig mot min säng och damp snart ner i den, precis bredvid min mamma och med mitt huvud lutat mot hennes axel.
"Jo..." började hon osäkert, och trots att jag ville avbryta henne och fråga vad det var och om det inte hade att göra med syskon eller barn, eller om de kanske i alla fall funderade på att adoptera ett barn, så valde jag att inte göra just det, eftersom att jag visste att det skulle dröja ännu längre tid innan hon skulle komma till saken då. Därför knep jag hårt igen läpparna, som i ett sätt att hindra mig själv från att öppna munnen och säga något som skulle förlänga väntan.
Mamma öppnade munnen, men stängde den sedan snabbt igen, och när hon gjorde så ytterligare en gång bev jag genast orolig. Det verkade vara något allvarligt som min mamma hade att säga eftersom att hon annars inte skulle tveka med att säga det. Var hon sjuk? Hade någon dött? Skulle vi flytta? Frågorna surrade i huvudet på mig.
Tillslut öppnade min mamma munnen. "Jer, han..." började hon tveksamt.
"Vad är det med Jer?" avbröt jag henne genast, trots att jag hade bestämt mig för att inte avbryta henne, eller fråga några frågor.
"Han..." hon slickade sig om läpparna och kollade mig nervöst i ögonen, troligen nervös för vad jag skulle tycka om det hon hade att säga. "Han har en son."


Publicerat: 2013-04-10 / 21:09:44
One heart, Two souls

2 - Decibelle

En iskall bris smekte mitt ansikte när jag steg ut genom skolans dörrar och ner på den asfalterade skolgården, arm i arm med mina två bästa vänner Natalia och Chasity. Det hade varit en lång, utmattande skoldag och vi hade bestämt att lyfta upp det tunga faktum att vi behövde plugga till morgondagens prov med att plugga tillsammans hemma hos Natalia. Visserligen så visste jag att det inte skulle bli så mycket studietid över huvud taget, eftersom att vi alltid lyckades göra allt förutom att plugga, men jag kunde redan de flesta talen som stod i matteboken och det skulle därför inte bli några problem.
Natalias mamma hade varit snäll att erbjuda oss skjuts så fort som hon hade fått reda på att både jag och Chasity skulle följa med Natalia hem efter skolan och vi styrde därför våra steg mot parkering där hon skulle hämta oss.
Hallvägs till bilen avbröt Natalia den behagliga tystnaden,
"Det är fest hos William på fredag." började hon och sneglade sedan hoppfullt på mig och Chasity. "Och", fortsatte hon, "det var länge sedan vi festade." Chasity och jag slängde menande blickar mot varandra, för att sedan vända oss mot Natalia och ge henne minst lika menande blickar. Vi visste mycket väl att detta inte handlade om att det var länge sedan vi festade, eller att Natalia hade lust att festa, utan att det handlade om att det var just William, Natalias crush, som höll i festen. Natalia som hade upptäckt våra menanade blickar höjde med låtsad förvåning på ögonbrynen,
"Vad?"
Jag höjde på ögonbrynen, precis på samma sätt som Natalia gjort, och tog sedan till orda. "Har William något att göra med att det är så viktigt att gå på den där festen?" frågade jag henne enkelt, trots att jag visste att hon skulle neka det redan så självklara faktumet till en början.
"Nej, absolut inte. Jag bara vill festa just på fredag." hasplade hon ur sig snabbt, näst intill så snabbt att jag knappt hann uppfatta vad hon sade, vilket gjorde det ännu mer uppenbart att hon ljög.
"Vadå, så du menar att du inte har en crush på William längre?" kontrade Chasity med.
En ljudlig suck hördes från Natalia. "Okej då, det kanske beror på att det är William som har festen. Men skulle det inte vara roligt att festa ändå? Det var typ år sen sist."
Jag slängde en snabb blick på Chasity som gick på vänster sida om mig och hon log uppmuntrande samtidigt som hon nickade på huvudet. Därför öppnade jag inom kort min mun, trots att jag egentligen inte alls hade lust att festa,
"Okej då, vi går på festen."
Ett stort leende uppenbarade sig på Natalias läppar och hon hoppade genast in i min famn eftersom att jag befann mig närmast, men snart befann sig Chasity i den tajta kramen också.
"Åh, ni är bäst!" andades Natalia sedan fram.

Det blev inte riktigt som det var tänkt den eftermiddagen. Natalia var så uppspelt inför fredagen att hon genast hade bett mig och Chasity att plocka fram de finaste klänningarna ur hennes stora walk-in-closet, så att hon redan nu, med hjälp av mig och Chasity, kunde bestämma vilken klänning hon skulle ha på sig på festen. När hon hade provat hälften av de tiotal klänningar som jag och Chasity hade letat fram åt henne - och ännu inte hittat någon klänning som var tillräckligt fin och kort och som framhävde hennes långa ben tillräckligt bra - kom hon äntligen ut ur sin garderob, där hon hade bytt om till alla de olika klänningarna, med ett stort leende som tycktes räcka ända upp till hennes öron på läpparna. Redan av första skymten av det leendet insåg jag att hon äntligen hade hittat den passande klänningen och jag rätade genast till mig där jag satt på Natalias säng, exalterad över att få se klänningen som hade lyckats uppfylla alla Natalias krav. Natalia borrade in sin blick i min och log stort samtidigt som hon sakta drog ner morgonrocken som hon hade dragit på sig över klänningen, troligen för att göra det hela mer spännande. Chasity, som satt bredvid mig på Natalias breda säng, satte sig hastigt upp från sin tidigare liggande ställning och kollade även hon spänt på Natalia. Natalia släppte ner morgonrocken och min mun vidgades när jag fick syn på klänningen. Det var inte någon av de klänningarna som Chasity och jag hade tagit fram åt henne, utan istället var det en klänning som såg ut som en dröm och jag förstod inte hur Natalia hade låtit mig och Chasity leta fram en massa klänningar, när hon hade denna klänningen, som uppenbarligen inte hade funnits på samma ställe som de övriga klänningarna. Förundrat lät jag min blick granska överdelen av klänningen som var ljust, ljust, rosa, med kristaller placerade i ett vackert mönster. I midjan satt ett band placerat med en rosett gjord av silver och precis nedanför bandet gick klänningen över i volanger i en aning mörkare nyans.
"Vad tycker ni?" frågade Natalia nyfiket efter endast några sekunder.
"Den är fantastisk" sade Chasity snabbt, eftersom att hon visste om hur otålig Natalia var vid sådana här tillfällen, och jag nickade instämmande. Den var fantastisk.
"Säkert?" frågade Natalia en aning osäkert.
"Ja", övertygde jag Natalia, "den är verkligen fantastisk. Du måste ha den på dig. William kommer falla med huvudet före för dig."
"Ja, vi tvingar dig till att ha den på dig, även om du själv inte vill ha på dig den. Eller hur Decibelle?" lade Chasity till och jag log instämmande.
"Vart har du fått tag på den där klänningen? Den ser ut att vara värd flera tusen." fortsatte jag sedan drömskt.
"Mamma köpte den till mig när hon var i England", förklarade Natalia, "men jag har inte haft något tillfälle att använda den än."
Jag skulle precis säga något om hur otroligt vacker och fantastisk klänningen var och hur bra den passade ihop med Natalias brunetta lockar, när Chasity avbröt mig,
"Åh, då måste du verkligen, verkligen ha på dig den på fredag! Det är ju perfekt. William kommer vara där och du får samtidigt tillfälle för att använda klänningen."
Natalia log överlyckligt, men vände sig sedan till den stora spegeln som befann sig på hennes ena vita vägg. Hon stod länge och speglade sig och Chasity och jag granskade henne roat.
"Den här blir det!" pep Natalia lyckligt efter några minuter, innan hon snabbt försvann in i hennes walk-in-closet igen, troligen på väg för att byta om till hennes vardagskläder igen.

"Hur mår du, förresten?" undrade Chasity en liten stund efter att Natalia hade stängt dörren till sin walk-in-closet. Jag vred förvånat mitt huvud åt hennes håll. Hon och Natalia hade under en längre tid valt att inte nämna min pappa, eller något som hade att göra med honom. Jag mådde bättre av att inte tänka på honom och hans kraftfulla svek. Hur han hade lämnat mig och min mamma och flyttat till Spaninen, där jag misstänkte att han hade haft en ny familj som väntat på honom. Hur han hade sagt hejdå genom att enbart skicka ett meddelande till min mammas mobil, hur jag hade hittat min mamma med röda, svullna ögon på grund av alla de tårar som de hade fällt och hur hon efter det knappt hade tagit sig upp ur sängen på två veckor.
"Jag mår bra." började jag. "Mamma har ju hittat en ny kille nu. Jer heter han. Han är jättesnäll." jag slog ut med armarna i en överdriven gest, dels för att få Chasity att tro på vad jag sade och dels för att försöka få mig själv att tro det. Men det hade faktiskt blivit bättre. Det var snart fem månader sedan min pappa lämnade mig och min mamma och visst saknade jag honom ibland, men jag ogillade honom så mycket på grund av vad han hade gjort mot min mamma att saknaden nästan helt hade ersatts av hat. Det faktum att min mamma redan hade hittat en ny kille gjorde mig enbart lycklig. Jag var lycklig för hennes skull och efter vad min pappa hade gjort mot henne var jag glad över att hon hade hittat någon ny att dela sitt liv med så snabbt. En harkling från Chasity fick mig att vakna upp ur mina tankar.
"Åh, vad bra. Jag menar, jag ser på dig att du inte mår helt bra än. Men du är i alla fall mycket gladare än vad du var för två månader sedan." tyckte Chasity, i samma stund som dörren till Natalias walk-in-closet öppnades och Natalia kom ut från den, iklädd de kläder som hon hade haft på sig under dagen i skolan.
"Det är underbart att se dig skratta igen, Decibelle." sade Natalia, som antagligen hade hört mitt och Chasitys samtal, samtidigt som hon hoppade upp i sängen bredvid mig och Chasity. Utan någon som helst anledning föll vi alla in i ett långt skratt och för första gången på flera månader kunde jag skratta utan att ägna en enda tanke åt min pappa.

"Decibelle? Är det du?" ropade min mamma när jag steg in innanför dörren som tillhörde vårt hem. Det var kolsvart ute och eftersom att jag fortfarande var en aning mörkrädd hade jag sprungit hela vägen hem, vilket innebar att jag fick stå ett tag i hallen och hämta andan innan jag kunde svara min mamma,
"Ja, det är jag!" ropade jag tillslut när min andning hade återgått till normala andetag, vilket egentligen inte hade tagit så lång tid eftersom att min kondition var ganska bra. Jag och Natalia hade nämligen börjat gymma för ett halvår sedan, men Chasity hade redan handboll och rugby, så hon hade avstått när vi hade frågade henne.
Jag slängde av mig mina vita skor och hängde min skinnjacka på en av de svarta krokarna, som hängde på väggen precis bredvid dörren, innan jag traskade mot köket, där jag misstänkte att min mamma befann sig.
Mycket riktigt så befann sig min mamma i köket, men hon var inte ensam. På en stol, som tillhörde köksbordet, satt Jer, min mammas nya kille. Det kändes konstigt att kalla honom kille, eftersom att han trots allt var en man, men jag ville inte kalla honom mammas nya man eftersom att det då lät som att de var gifta, vilket de inte var. De bodde inte ens tillsammans.
Min mamma gav mig ett varmt leende. "Sätt dig ner." sade hon sedan, nästan direkt, och pekade på en av de sex kökstolarna som stod runt glasbordet. Mammas mörka, näst intill svarta, hår hängde som en kaskad nerför hennes ansikte, vilket gjorde att jag inte kunde tyda hennes ansiktsutryck så lätt, eftersom att hon kollade mot ett annat håll. Jag kände på mig att det var något viktigt hon hade att säga och jag blev automatiskt nervös.
Jag satte mig ner på en av kökstolarna och inom kort banade mamma sin taniga kropp mot en kökstoll mittemot min, bredvid Jer.
"Är du gravid?" undrade jag så fort som hon hade satt sig ner, trots att jag visste att hon befann sig i klimakteriet och att det då var fysiskt omöjligt.
Ett skratt flög ut ur både min mammas och Jers munnar.
"Nej, gumman. Det är jag inte." hon skrattade. "Det är något annat jag vill tala med dig om. Det-"
"Har jag gjort något?" avbröt jag henne.
Hon skakade på huvudet. "Nej, absolut inte. Det handlar inte om dig, egentligen. Eller det påverkar ju dig såklart, annars hade jag inte velat tala om det på detta sättet med dig, men det är ingenting som enbart handlar om dig." förklarade hon.
"Vad är det då?" undrade jag nyfiket.
Min mamma lät sin blick vandra från mig till Jer som satt på hennes högra sida. Han hade en röd keps på huvudet och hans brunetta hår syntes lite grann under den. Han gav min mamma ett stort, brett leende och tog sedan tag i hennes hand. Sedan var det han som tog till orda, istället för min mamma,
"Vi planerar att flytta ihop, din mamma och jag."


Ni kanske tycker att detta kapitel var jättetråkigt eftersom att det enbart innehöll Decibelle, men detta kapitel är till för att introducera Decibelle kan man säga. Men jag hoppas att ni inte tyckte att det var allt för tråkigt.

Jag har verkligen tänkt på det där med tankar i detta kapitel. Jag har valt att ha med lite tankar, eftersom att det ändå är mitt sätt att skriva, men jag har försökt minska mängden. Ser ni någon skillnad? Och i så fall, är det en bra skillnad eller en dålig skillnad? :)


Publicerat: 2013-04-07 / 16:43:00
One heart, Two souls

1 - Justin

Iskallt vatten rann som en kaskad över min kropp, frigjorde mitt hår från allt vax och sköljde genom mitt djupa köttstår som befann sig på min högra höft. Det sved en aning, när det iskalla vattnet träffade det djupa såret, men jag insåg att det trots allt var mitt fel. Att gå obeväpnad genom Stratfords mörkaste områden när man har dubbelt så många fiender som man har vänner är idioti, särskilt om man vill komma därifrån oskadd. De hade varit tre stycken från Carlos gäng. Två av dem hade hållt fast mig, medan den överblivna hade måttat slag mot mitt ansikte, och orsakat krossad läpp, samt blåtira, för att sedan hasa fram en kniv ur sin jacka, som han hade använt mot min höft. Det hade gjort ont att få en kniv inborrad genom skinnet, och även en liten bit in på köttet, men den största smärtan var den psykiska. Att känna sig så underlägsen och utsatt var en känsla som jag inte var van vid och, lyckades jag tillslut erkänna för mig själv, rädd för. Jag brukade alltid vara i kontroll, och det hade jag utan tvekan varit om det bara hade varit en av dem som gett sig på mig, men med tre stycken, varav två som höll fast mig, blev det näst intill omöjligt att ens försöka sig på att göra motstånd. Men, jag hade inte skrikit när han tryckt kniven mot min tunna hud, och genom den, jag hade stått där, möjligtsvis med ett ansiktsutryck som talade om att det trots allt kändes, att det gjorde ont, men ändå tyst och lugn. Och det såg jag som en liten seger trots allt, eftersom att jag inte bjöd på något skrik eller några ord som talade om att det gjorde ont. Men jag var trots allt van vid smärta. Jag var van vid att bli skadad, att bli knivskuren och sönderslagen. Fast när jag lämnade ett slagsmål var jag alltid den som såg minst skadad ut, det hade jag i alla fall intalat mig själv.
Jag stängde av duschens rinnande vatten och greppade tag i en vit frottéhanduk som hängde på en krok precis utanför duschens glasdörrar. Hastigt torkade jag mig torr och rotade sedan fram ett första-hjälpen-kit ur ett av det lilla badrummets skåp. Jag hade tagit in på hotell eftersom att jag varken hade lust eller ork att köra den timman som det tog att åka till huset där jag bodde tillsammans med mitt gäng, men även på grund av det faktum att jag planerade att hämnas på de tre killarna från tidigare redan imorgon. Jag skulle be mitt gäng komma hit redan tidigt imorgon och jag visste att de skulle komma på direkten så fort som jag berättade om nattens händelse. Man behandlade inte mig så. Jag var inte en leksak som man bara kunde leka runt med och tro att jag skulle gå med på allt utan konsekvenser. En lång, utdragen suck for ur min strupe samtidigt som jag rotade fram ett kompressband ur första-hjälpen-kittet. De var patetiska som trodde att de skulle komma undan med det här.

Följande morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Förbannad, över att någon väckt mig ur min behövande sömn, slet jag snabbt mobilen till mig.
"Vad fan vill du?" fräste jag i luren, fortfarande ovetande om vem som väckt mig.
"Var fan är du?" fräste personen som befann sig på andra sidan luren tillbaka, minst lika förbannad. Genom att höra personens röst kunde jag konstatera att det var Liam, den gängmedlemmen som jag kom bäst överens med. Jag valde att - trots att jag var ytterst förbannad och irriterad över att bli väckt - gå in på gårdagens händelser.
"Jag behöver din hjälp. Ta med dig hela gänget, vi måste hämnas på tre Carlos-killar." fick jag med en hes morgonröst ur mig och gnuggade mig sedan i ögonen.
En hög suck hördes i andra änden av telefonen. "Vad fan har du gjort nu, Bieber? Vi skulle ju ligga lågt med Carlos ett tag nu." Jag spände automatiskt mina käkar när jag tänkte på den gångna natten. Hur jag hade åkt hit för att köpa knark - med stulna pengar - från Charles, och hur jag sedan var på väg mot min bil, som jag hade parkerat en bit ifrån platsen där jag skulle möta Charles, när de tre Carlos-killarna hade hoppat på mig. Det som gjorde mig mest förbannad var att jag inte hade rört dem på flera månader. Jag hade inte slagit ett enda slag mot dem, och jag hade heller inte planerat att göra det, eftersom att jag hade viktigare saker att tänka på, men efter deras påhopp förändrades allt. Jag skulle slå dem så hårt att de inte skulle vara kapabla till att gå på flera veckor och med tanke på den adrenalin kick jag brukade få så fort som jag hade slagit ett slag, kunde det till och med bli månader, istället för veckor. Tanken fick mina mungipor att höjas näst intill märkbart. De skulle få vad de förtjänade. Jag satte mig upp på den smala sängens sängkant och reste mig sedan upp, samtidigt som jag svarade på Liams fråga.
"Det var de fucking idioterna som gav sig på mig!"

Liam hade fått med sig hela gänget och vi satt nu samlade i det sjabbiga, minimala hotellrummet. Matthew, Andrew, Jacob och Liam satt ihoppressade på den minimala sängen medan jag och Eric satt på två pallar. Vi hade gått igenom hela planen flera gånger och den verkade enbart ha ett problem, vilket var att jag troligen skulle tappa kontrollen. Att jag tappade kontrollen skulle innebära att de tre killarna skulle vara totalt misshandlade när jag var klar med dem, eftersom att jag inte skulle ha någon kontroll över min egen kropp, vilket inte fick hända. Man kunde inte misshandla dem så hårt att de inte hade något annat val än att åka till sjukhuset, för då skulle doktorerna upptäcka att det var misshandel och poliser skulle antagligen också bli inkopplade.
"Men vaddå, det är väll bara att exempelvis jag och Matthew har koll på Justin hela tiden och om vi ser att han börjar tappa kontrollen, så drar vi honom åt sidan." tyckte Andrew och Matthew, Jacob, Andrew och Liam nickade instämmande framför mig, medan jag såg i ögonvrån hur Eric även han nickade på huvudet. Jag höll snabbt upp händerna i luften, som i en gest att säga stopp,
"Hell no! Jag vill inte ha någon fucking barnvakt!" skrek jag högt, nästan så högt att det troligen kunde höras ända ner till receptionen med tanke på hur tunna hotellets väggar måste vara. Alla fem stirrade chockat på mig, antagligen inte berädda på mitt plötsliga utrop. När de bara fortsatte att glo på mig började en ilska gro inom mig, och jag skrek ytterligare en gång, lika högt.
"Vad fan glor ni på?!" jag granskade deras reaktioner och de spärrade allihopa upp ögonen, för att sedan kolla bort en nanosekund, men sedan låta deras blickar granska min kropp igen. Då valde jag att ta tag i min mobil - som låg på det lilla nattduksbordet som stod bredvid den smala sängen - och sedan ta ett par snabba steg mot dörren för att lämna hotellrummet. Jag var noga med att smälla igen dörren med en hög duns innan jag rusade ner för de två trapporna som ledde ner till hotellets entréplan. Vad fan var det med dem?
Först när jag kom ut på gatan som fanns utanför hotellet insåg jag varför de hade stirrat så grovt på mig. Visserligen berodde det till viss del på att jag hade skrikit så högt, men jag misstänkte att den verkliga boven var det faktum att mitt vita linne, som satt tajt mot min vältränade överkropp under min svarta skinnjacka, var blodigt. Hela magpartiet badade i blodröd färg och jag var förvånad över att jag inte hade kännt av det, eftersom att linnet klibbade så fruktansvärt mot överkroppen och gav en oren, äcklig känsla. Därför valde jag att snabbt vända på klacken och rusa tillbaka in på hotellet, där jag försökte gömma mitt magparti med hjälp av mina armar eftersom att jag inte ville att de få personer som fanns inne på det sjabbiga hotellet skulle få syn på min blodiga tröja och därmed få chansen att misstänka något, samtidigt som jag fortsatte upp för trapporna och upp till det rum som jag hade betalat för. Jag brydde mig inte om att Liam, Jacob, Matthew, Andrew och Eric säkerligen skulle tro att jag var galen eftersom att jag först förbannat rusat ut ur rummet och nu kom tillbaka igen, endast ett fåtal minuter efteråt. Jag var tvungen att fixa mitt blödande sår, eftersom att jag till högsta grad ville undvika infektioner. När jag hastigt öppnade dörren som ledde in till mitt hotellrum, flög killarnas blickar upp på mig, men vändes sedan snabbt tillbaka till det de höll på med innan jag kom in hit. Med snabba steg traskade jag mot toaletten, och först där drog jag av mig mitt blodiga, klibbiga linne och rotade fram samma första-hjälpen-kit som jag använt under natten.

Först när det började mörkna den kvällen tog vi alla oss ut från hotellrummet och ner till hotellets parkering, där alla våra bilar stod parkerade. Vi valde att dela upp oss i två bilar och beslutade att jag, Liam och Andrew skulle ta en annan väg än de andra killarna, ifall att de tre Carlos-killarna skulle få för sig att rymma. Vi hade egentlingen ingen aning om vart de befann sig, men vi hoppades på att de befann sig vid samma område som under natten och det verkade även vara det mest troliga med tanke på att det var där de brukade befinna sig när de var i denna delen av Stratford. Visserligen kunde de andra gängmedlemmarna vara med dem, och det skulle därför vara svårare att hämnas än vad vi hade tänkt oss, men eftersom att de inte tillhörde denna delen av Stratford hoppades vi på att resten av Carlos gäng befann sig i deras del av Stratford, vilket lyckligtsvis var ungefär fyrtiofem minuter härifrån.
Bilresan till platsen var knäpptyst, precis som det brukade vara när vi var påväg till sådana här saker. Jag gick igenom planen i mitt huvud, förberedde mig mentalt och försökte även komma fram till lösningar på det problem som troligtsvis skulle uppstå - att jag tappade kontrollen. Det fanns ingen vettig lösning på det problemet förutom att backa undan så fort som jag kände minsta känning av det problemet. För så fort som jag gått över gränsen från att ha kontroll till att inte längre ha kontroll, fanns det inte längre någon återvändo. När jag tappade kontrollen var det som att jag försvann ur min egen kropp, som att den bara fortsatte att slå, trots att min hjärna sa åt mig att det räckte. Och det fick under inga omständigheter hända denna gången.
Vi anlände till platsen och mycket riktigt så stod en av de tre killarnas bil vid sidan av vägen. Jag stannade genast bilen och tecknade till Liam att ringa Eric, som var killen som körde den andra bilen. Liam tog fram sin svarta iPhone 5 - som var stulen - och slog, precis som jag hade bett honom att göra, numret till Eric.
Det visade sig att Eric, och resten av killarna, inte befann sig alls långt ifrån eftersom att jag, redan efter någon minut efter att Liam hade lagt på luren, fick syn på Erics svarta bil som kom från motsatta hållet, på väg rakt mot oss. Eric stannade inte bilen förrän han hade åkt en liten bit förbi oss och både jag, Andrew och Liam öppnade hastigt våra bildörrar och hasade oss ut genom dem. Eric, Matthew och Jacob, som hade åkt i andra bilen, mötte upp oss halvvägs mellan våra bilar och jag var snabb med att öppna munnen.
"Deras bil är där borta." jag pekade med hela armen, för att göra det hela övertydligt och därmed minska risken att de missade bilen, som stod parkerad bakom ett träd. Killarna nickade och Matthew tog inom kort till orda.
"Om planen ska fungera så måste vi hålla ihop hela tiden, no matter what." han kollade mig allvarligt i ögonen, och jag nickade instämmande. Det var det enda sättet att hämnas på de tre Carlos-killarna med samma taktik som de hade använt på mig. Vi började tillsammans röra oss mot bilen, som tillhörde en av de tre killarna, och upptäckte först när bilens bildörrar öppnades att de tre killarna hade suttit i bilen. Andrew och Matthew flög fram mot den ena killen, Liam och Eric mot den andra och Jacob, som var starkast, mot den tredje. De höll fast de tre Carlos-killarna hårt, så hårt att de inte kunde röra sig, och jag hade därmed chansen att få min hämnd på riktigt. Jag gick sakta fram till killen som hade slagit mig, samt knivhuggit mig. Jag granskade hans ansiktsutryck och till min förvåning såg han inte det minsta rädd ut. Eftersom att jag snabbt ville ändra på det faktumet måttade jag ett slag mot hans näsben innan han så mycket som han blinka. Näsbenet knakade, vilket till min lycka innebar att jag hade träffat rätt och att det hade gått av. Killen gav ifrån sig ett tyst, plågsamt stön och jag log skadeglatt.
"Inte så kaxig längre, va?!" skrek jag mot honom i samma stund som jag måttade ännu ett slag mot hans ansikte, men denna gången mot hans öga. Ännu ett plågsamt stön lämnade hans läppar, ett läte som gav mig en adrenalinkick, och jag gav honom därför flera slag mot ansiktet. Ett slag träffade hans läpp, ett hans andra öga och ett hans redan trasiga näsben. Plötsligt kände jag hur jag sakta började tappa kontrollen och jag ryggade genast tillbaka, eftersom att det var viktigt att jag inte gjorde just det. Men den gesten resulterade i ett skrik från en av de andra killarna, en av de som hade hållt fast mig under natten,
"Fucking fegis!"
Jag tappade kontrollen.


Jag är väldigt osäker på detta kapitlet. Dels för att det är första kapitlet och det måste då väcka erat intresse, men även för att jag har valt att skriva lite annorlunda, med mer händelser, mindre tankar och mer hopp i tiden. Jag hoppas att ni tyckte om det i alla fall, men ni får gärna lämna en kommentar där ni nämner minst en dålig grej, och en bra grej, eller något sådant :)


Publicerat: 2013-04-06 / 01:21:00
One heart, Two souls

One heart, Two souls - Handling

Decibelle Valentine lever i Stratford tillsammans med sin mamma. Efter en turbulent vinter lever hon nu i en vardag där hon inte vill ändra på någonting. Relationen mellan henne och hennes mamma är bättre än någonsin, hon är ovanligt tajt med sina två bästa vänner och har en stor kompiskrets omkring sig. Hon är lycklig.

På andra sidan av staden lever en nittonårig kille vid namn Justin Bieber. Efter sin mammas död har han begravt sin sorg i tobak, alkohol, sex och slagsmål och han har sedan länge tillbringat sitt liv med sitt gäng, istället för med sin pappa. Den goda sidan, som en gång fanns hos Justin, börjar sakta men säkert tyna bort helt, men en dag får han ett samtal. Han får nämligen chansen att välja mellan att flytta hem till sin pappa igen, och därmed sluta umgås helt med sitt gäng, eller att åka in på polisförhör med omedelbar verkan.

Decibelles och Justins vägar korsas under, minst sagt, oväntade omständigheter och de blir, på sätt och vis, tvingade till att umgås med varandra.

 

Jag har, efter mycket velande, bestämt att Miranda Kerr ska spela Decibelle. Jag vet att hon är ungefär trettio, men jag tycker verkligen inte att hon ser ut att vara det. I den här novellen är hon arton år, och ni får självklart tänka att Decibelle har ett annat utseende!

 


Det här är alltså novellens handling. Jag har valt att inte skriva ut den exakta handlingen, eftersom att jag vill hålla den stora händelsen hemlig än så länge. Det är alltså meningen att det ska bli en överraskning, eller något... Men, jag har inte kommit på något namn till denna novell än, och det är där ni kommer in. Jag behöver er hjälp! Så snälla, kommentera ett namn som DU tycker är passande, så väljer jag ut det jag tycker passar bäst sen :).

Och, vad tycker ni om designen?!