Iskallt vatten rann som en kaskad över min kropp, frigjorde mitt hår från allt vax och sköljde genom mitt djupa köttstår som befann sig på min högra höft. Det sved en aning, när det iskalla vattnet träffade det djupa såret, men jag insåg att det trots allt var mitt fel. Att gå obeväpnad genom Stratfords mörkaste områden när man har dubbelt så många fiender som man har vänner är idioti, särskilt om man vill komma därifrån oskadd. De hade varit tre stycken från Carlos gäng. Två av dem hade hållt fast mig, medan den överblivna hade måttat slag mot mitt ansikte, och orsakat krossad läpp, samt blåtira, för att sedan hasa fram en kniv ur sin jacka, som han hade använt mot min höft. Det hade gjort ont att få en kniv inborrad genom skinnet, och även en liten bit in på köttet, men den största smärtan var den psykiska. Att känna sig så underlägsen och utsatt var en känsla som jag inte var van vid och, lyckades jag tillslut erkänna för mig själv, rädd för. Jag brukade alltid vara i kontroll, och det hade jag utan tvekan varit om det bara hade varit en av dem som gett sig på mig, men med tre stycken, varav två som höll fast mig, blev det näst intill omöjligt att ens försöka sig på att göra motstånd. Men, jag hade inte skrikit när han tryckt kniven mot min tunna hud, och genom den, jag hade stått där, möjligtsvis med ett ansiktsutryck som talade om att det trots allt kändes, att det gjorde ont, men ändå tyst och lugn. Och det såg jag som en liten seger trots allt, eftersom att jag inte bjöd på något skrik eller några ord som talade om att det gjorde ont. Men jag var trots allt van vid smärta. Jag var van vid att bli skadad, att bli knivskuren och sönderslagen. Fast när jag lämnade ett slagsmål var jag alltid den som såg minst skadad ut, det hade jag i alla fall intalat mig själv.
Jag stängde av duschens rinnande vatten och greppade tag i en vit frottéhanduk som hängde på en krok precis utanför duschens glasdörrar. Hastigt torkade jag mig torr och rotade sedan fram ett första-hjälpen-kit ur ett av det lilla badrummets skåp. Jag hade tagit in på hotell eftersom att jag varken hade lust eller ork att köra den timman som det tog att åka till huset där jag bodde tillsammans med mitt gäng, men även på grund av det faktum att jag planerade att hämnas på de tre killarna från tidigare redan imorgon. Jag skulle be mitt gäng komma hit redan tidigt imorgon och jag visste att de skulle komma på direkten så fort som jag berättade om nattens händelse. Man behandlade inte mig så. Jag var inte en leksak som man bara kunde leka runt med och tro att jag skulle gå med på allt utan konsekvenser. En lång, utdragen suck for ur min strupe samtidigt som jag rotade fram ett kompressband ur första-hjälpen-kittet. De var patetiska som trodde att de skulle komma undan med det här.

Följande morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Förbannad, över att någon väckt mig ur min behövande sömn, slet jag snabbt mobilen till mig.
"Vad fan vill du?" fräste jag i luren, fortfarande ovetande om vem som väckt mig.
"Var fan är du?" fräste personen som befann sig på andra sidan luren tillbaka, minst lika förbannad. Genom att höra personens röst kunde jag konstatera att det var Liam, den gängmedlemmen som jag kom bäst överens med. Jag valde att - trots att jag var ytterst förbannad och irriterad över att bli väckt - gå in på gårdagens händelser.
"Jag behöver din hjälp. Ta med dig hela gänget, vi måste hämnas på tre Carlos-killar." fick jag med en hes morgonröst ur mig och gnuggade mig sedan i ögonen.
En hög suck hördes i andra änden av telefonen. "Vad fan har du gjort nu, Bieber? Vi skulle ju ligga lågt med Carlos ett tag nu." Jag spände automatiskt mina käkar när jag tänkte på den gångna natten. Hur jag hade åkt hit för att köpa knark - med stulna pengar - från Charles, och hur jag sedan var på väg mot min bil, som jag hade parkerat en bit ifrån platsen där jag skulle möta Charles, när de tre Carlos-killarna hade hoppat på mig. Det som gjorde mig mest förbannad var att jag inte hade rört dem på flera månader. Jag hade inte slagit ett enda slag mot dem, och jag hade heller inte planerat att göra det, eftersom att jag hade viktigare saker att tänka på, men efter deras påhopp förändrades allt. Jag skulle slå dem så hårt att de inte skulle vara kapabla till att gå på flera veckor och med tanke på den adrenalin kick jag brukade få så fort som jag hade slagit ett slag, kunde det till och med bli månader, istället för veckor. Tanken fick mina mungipor att höjas näst intill märkbart. De skulle få vad de förtjänade. Jag satte mig upp på den smala sängens sängkant och reste mig sedan upp, samtidigt som jag svarade på Liams fråga.
"Det var de fucking idioterna som gav sig på mig!"

Liam hade fått med sig hela gänget och vi satt nu samlade i det sjabbiga, minimala hotellrummet. Matthew, Andrew, Jacob och Liam satt ihoppressade på den minimala sängen medan jag och Eric satt på två pallar. Vi hade gått igenom hela planen flera gånger och den verkade enbart ha ett problem, vilket var att jag troligen skulle tappa kontrollen. Att jag tappade kontrollen skulle innebära att de tre killarna skulle vara totalt misshandlade när jag var klar med dem, eftersom att jag inte skulle ha någon kontroll över min egen kropp, vilket inte fick hända. Man kunde inte misshandla dem så hårt att de inte hade något annat val än att åka till sjukhuset, för då skulle doktorerna upptäcka att det var misshandel och poliser skulle antagligen också bli inkopplade.
"Men vaddå, det är väll bara att exempelvis jag och Matthew har koll på Justin hela tiden och om vi ser att han börjar tappa kontrollen, så drar vi honom åt sidan." tyckte Andrew och Matthew, Jacob, Andrew och Liam nickade instämmande framför mig, medan jag såg i ögonvrån hur Eric även han nickade på huvudet. Jag höll snabbt upp händerna i luften, som i en gest att säga stopp,
"Hell no! Jag vill inte ha någon fucking barnvakt!" skrek jag högt, nästan så högt att det troligen kunde höras ända ner till receptionen med tanke på hur tunna hotellets väggar måste vara. Alla fem stirrade chockat på mig, antagligen inte berädda på mitt plötsliga utrop. När de bara fortsatte att glo på mig började en ilska gro inom mig, och jag skrek ytterligare en gång, lika högt.
"Vad fan glor ni på?!" jag granskade deras reaktioner och de spärrade allihopa upp ögonen, för att sedan kolla bort en nanosekund, men sedan låta deras blickar granska min kropp igen. Då valde jag att ta tag i min mobil - som låg på det lilla nattduksbordet som stod bredvid den smala sängen - och sedan ta ett par snabba steg mot dörren för att lämna hotellrummet. Jag var noga med att smälla igen dörren med en hög duns innan jag rusade ner för de två trapporna som ledde ner till hotellets entréplan. Vad fan var det med dem?
Först när jag kom ut på gatan som fanns utanför hotellet insåg jag varför de hade stirrat så grovt på mig. Visserligen berodde det till viss del på att jag hade skrikit så högt, men jag misstänkte att den verkliga boven var det faktum att mitt vita linne, som satt tajt mot min vältränade överkropp under min svarta skinnjacka, var blodigt. Hela magpartiet badade i blodröd färg och jag var förvånad över att jag inte hade kännt av det, eftersom att linnet klibbade så fruktansvärt mot överkroppen och gav en oren, äcklig känsla. Därför valde jag att snabbt vända på klacken och rusa tillbaka in på hotellet, där jag försökte gömma mitt magparti med hjälp av mina armar eftersom att jag inte ville att de få personer som fanns inne på det sjabbiga hotellet skulle få syn på min blodiga tröja och därmed få chansen att misstänka något, samtidigt som jag fortsatte upp för trapporna och upp till det rum som jag hade betalat för. Jag brydde mig inte om att Liam, Jacob, Matthew, Andrew och Eric säkerligen skulle tro att jag var galen eftersom att jag först förbannat rusat ut ur rummet och nu kom tillbaka igen, endast ett fåtal minuter efteråt. Jag var tvungen att fixa mitt blödande sår, eftersom att jag till högsta grad ville undvika infektioner. När jag hastigt öppnade dörren som ledde in till mitt hotellrum, flög killarnas blickar upp på mig, men vändes sedan snabbt tillbaka till det de höll på med innan jag kom in hit. Med snabba steg traskade jag mot toaletten, och först där drog jag av mig mitt blodiga, klibbiga linne och rotade fram samma första-hjälpen-kit som jag använt under natten.

Först när det började mörkna den kvällen tog vi alla oss ut från hotellrummet och ner till hotellets parkering, där alla våra bilar stod parkerade. Vi valde att dela upp oss i två bilar och beslutade att jag, Liam och Andrew skulle ta en annan väg än de andra killarna, ifall att de tre Carlos-killarna skulle få för sig att rymma. Vi hade egentlingen ingen aning om vart de befann sig, men vi hoppades på att de befann sig vid samma område som under natten och det verkade även vara det mest troliga med tanke på att det var där de brukade befinna sig när de var i denna delen av Stratford. Visserligen kunde de andra gängmedlemmarna vara med dem, och det skulle därför vara svårare att hämnas än vad vi hade tänkt oss, men eftersom att de inte tillhörde denna delen av Stratford hoppades vi på att resten av Carlos gäng befann sig i deras del av Stratford, vilket lyckligtsvis var ungefär fyrtiofem minuter härifrån.
Bilresan till platsen var knäpptyst, precis som det brukade vara när vi var påväg till sådana här saker. Jag gick igenom planen i mitt huvud, förberedde mig mentalt och försökte även komma fram till lösningar på det problem som troligtsvis skulle uppstå - att jag tappade kontrollen. Det fanns ingen vettig lösning på det problemet förutom att backa undan så fort som jag kände minsta känning av det problemet. För så fort som jag gått över gränsen från att ha kontroll till att inte längre ha kontroll, fanns det inte längre någon återvändo. När jag tappade kontrollen var det som att jag försvann ur min egen kropp, som att den bara fortsatte att slå, trots att min hjärna sa åt mig att det räckte. Och det fick under inga omständigheter hända denna gången.
Vi anlände till platsen och mycket riktigt så stod en av de tre killarnas bil vid sidan av vägen. Jag stannade genast bilen och tecknade till Liam att ringa Eric, som var killen som körde den andra bilen. Liam tog fram sin svarta iPhone 5 - som var stulen - och slog, precis som jag hade bett honom att göra, numret till Eric.
Det visade sig att Eric, och resten av killarna, inte befann sig alls långt ifrån eftersom att jag, redan efter någon minut efter att Liam hade lagt på luren, fick syn på Erics svarta bil som kom från motsatta hållet, på väg rakt mot oss. Eric stannade inte bilen förrän han hade åkt en liten bit förbi oss och både jag, Andrew och Liam öppnade hastigt våra bildörrar och hasade oss ut genom dem. Eric, Matthew och Jacob, som hade åkt i andra bilen, mötte upp oss halvvägs mellan våra bilar och jag var snabb med att öppna munnen.
"Deras bil är där borta." jag pekade med hela armen, för att göra det hela övertydligt och därmed minska risken att de missade bilen, som stod parkerad bakom ett träd. Killarna nickade och Matthew tog inom kort till orda.
"Om planen ska fungera så måste vi hålla ihop hela tiden, no matter what." han kollade mig allvarligt i ögonen, och jag nickade instämmande. Det var det enda sättet att hämnas på de tre Carlos-killarna med samma taktik som de hade använt på mig. Vi började tillsammans röra oss mot bilen, som tillhörde en av de tre killarna, och upptäckte först när bilens bildörrar öppnades att de tre killarna hade suttit i bilen. Andrew och Matthew flög fram mot den ena killen, Liam och Eric mot den andra och Jacob, som var starkast, mot den tredje. De höll fast de tre Carlos-killarna hårt, så hårt att de inte kunde röra sig, och jag hade därmed chansen att få min hämnd på riktigt. Jag gick sakta fram till killen som hade slagit mig, samt knivhuggit mig. Jag granskade hans ansiktsutryck och till min förvåning såg han inte det minsta rädd ut. Eftersom att jag snabbt ville ändra på det faktumet måttade jag ett slag mot hans näsben innan han så mycket som han blinka. Näsbenet knakade, vilket till min lycka innebar att jag hade träffat rätt och att det hade gått av. Killen gav ifrån sig ett tyst, plågsamt stön och jag log skadeglatt.
"Inte så kaxig längre, va?!" skrek jag mot honom i samma stund som jag måttade ännu ett slag mot hans ansikte, men denna gången mot hans öga. Ännu ett plågsamt stön lämnade hans läppar, ett läte som gav mig en adrenalinkick, och jag gav honom därför flera slag mot ansiktet. Ett slag träffade hans läpp, ett hans andra öga och ett hans redan trasiga näsben. Plötsligt kände jag hur jag sakta började tappa kontrollen och jag ryggade genast tillbaka, eftersom att det var viktigt att jag inte gjorde just det. Men den gesten resulterade i ett skrik från en av de andra killarna, en av de som hade hållt fast mig under natten,
"Fucking fegis!"
Jag tappade kontrollen.

Jag är väldigt osäker på detta kapitlet. Dels för att det är första kapitlet och det måste då väcka erat intresse, men även för att jag har valt att skriva lite annorlunda, med mer händelser, mindre tankar och mer hopp i tiden. Jag hoppas att ni tyckte om det i alla fall, men ni får gärna lämna en kommentar där ni nämner minst en dålig grej, och en bra grej, eller något sådant :)