Justins perspektiv
"Vad fan, Bieber. Vet du vad som står på första sidan av näst intill alla tidningar idag?" frågade Liam barskt samtidigt som han tog ett steg in i det minimala rummet som tillhörde mig.
Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag tog ennu ett bloss från cigaretten som befann sig mellan mina läppar. Jag hade knappt ägnat varken skvallertidningarna eller nyhetstidningarna ett endaste ögonkast på flera år. De bestod endast av lögner och påhitt, och det var därmed ingenting som intresserade mig.
En lång, utdragen suck lämnade Liams strupe. "Att du är misstänkt för grov misshandel." förklarade han, samtidigt som han tog några snabba steg in i mitt rum, så att han nådde sängen där jag satt uppkrupen. "Det här är fan inte bra, Justin." fortsatte han och räckte över nyhets blaskan som han hade haft i sin ena hand.
Utan att ägna tidningen en enda blick höjde jag mina ögon mot honom och mötte hans mörka blick. Det var inte ofta han använde mitt förnamn, men denna gången hade han troligen använt det för att förstärka budskapet med hans ord. Jag hade tappat kontrollen för två dagar sedan, när jag hade hämnats på de tre killarna som tillhörde Carlos gäng, och olyckligtsvis hade jag lyckats misshandla de tre killarna så grovt att de hade varit tvungna att åka akut till sjukhuset, vilket hade råkat vara precis vad som inte fick ske. Andrew, Matthew, Jason, Liam och Eric hade allihopa försökt att stoppa mig, men det hade tydligen varit omöjligt att göra det i tid, eftersom att allting hade gått så fort efter att jag hade tappat kontrollen. Jag hade slagit de tre killarna, som jag senare hade fått reda på hette John, Brian och David, med snabba och extremt kraftfulla slag, vilket hade resulterat i att de alla tre var näst intill medvetslösa när Jason och Andrew hade lyckats få bort mig från dem.
Jag suckade och drog ennu ett bloss från cigaretten som befann sig mellan mina vänstra fingrar. "Jag kanske blir dömd", svarade jag på Liams påstående, "jag kanske blir arresterad, men vad skulle det göra egentligen? Det är inte så att jag skulle bli dömd på livstid direkt, och vad är egentligen ett par år i fängelse? Jag kanske rent av kommer ut därifrån farligare än någonsin, med tanke på hur mycket tid som jag kommer kunna ägna åt att smida planer."
"Hör du hur fucking idiotiskt det där låter?" utbrast Liam. "Det låter som att du ger upp. Men vet du vad? Jag tänker fan inte låta dig bli arresterad, vi klarar oss inte utan dig, du är en viktigt del av gänget och förresten så kan jag prata med dig, tillskillnad från alla andra människor." erkände han.
Jag fnös. "Det finns nog mycket vettigare personer som du kan prata med än mig, Baker." jag sträckte mig efter askkoppen som stod placerad på golvet, precis bredvid sängen. "Och det skulle nog vara bra om jag lämnade er för ett litet tag. Jag menar, om jag åker fast så kommer antagligen misstankarna mot er att minska." fortsatte jag samtidigt som jag fimpade cigaretten i askkoppen.
Liam drog ett djupt halsbloss från cigaretten som han hade fiskat upp ur sin ficka samtidigt som han skakade på huvudet. "Du vet mycket väl att det inte alls är så. Om du åker fast så kommer säkerligen vi andra också göra det. Vi är ett team, vilket innebär att vi har gjort allt tillsammans, remember? Så du får fucking se till att hålla dig borta från olagliga handlingar ett tag nu, så att polisen inte får några som helst bevis mot dig, menar jag."
Jag skulle precis till att förklara för honom hur hans farhågor var omöjliga, eftersom att vi alltid hade varit noga med att inte lämna några som helst bevis efter oss, när min mobil ringde. Ett okänt nummer lyste upp min svarta iPhones skärm och jag svarade en aning osäkert. Det fanns trots allt en chans att det var just polisen som skulle befinna sig på andra sidan luren.
"Bieber." svarade jag kaxigt. Om det nu var polisen så ville jag varken visa dem att jag var skyldig genom att låta rädd och osäker, eller få de att tro att förtjänade min tid, genom att vara artig.
Lugna andetag hördes från andra sidan luren och jag skulle precis slänga på luren eftersom att jag verkligen inte hade lust med att prata med någon som hade ringt fel, eller med någon som hade busringt, när ett lågt mummel från andra sidan luren fick hela min kropp att spännas. Det var ett bekant mummel, och jag försökte minnas vart jag hade hört den bekanta rösten förut, när personen från andra sidan luren tog till orda,
"Justin, det är jag." sade han kort, men det var tillräckligt för att jag skulle kunna placera rösten. Far? Förvånat rynkade jag på pannan. Vad ville han mig?
"Vad vill du?" frågade jag en aning bekymrat. Jag hade inte pratat med min far på flera år och jag kände på mig att det han nu hade att säga inte skulle vara en hälsningsfras och en fråga om hur jag mådde, utan istället om något viktigt.
"Jag vill att du kommer hem." sade min far bestämt.
"Aldrig."
"Då åker du in på polisförhör."
"Vad fan pratar du om?"
"Du kanske har sett dagens tidningar? Du är misstänkt för grov misshandel."
"Ja, det är sant. Jag menar, jag har misshandlat dem." erkände jag. Varför inte bara vara ärlig? Om min far nu hade i avsikt att spela in detta samtal, så att han kunde skicka det till polisen, så fick han göra det. Jag brydde mig inte.
Min far suckade. "Jag har betalat ofantligt mycket pengar för en advokat, men även till polisen, för att få de att godta mitt förslag, Justin. Om du kommer hem innan fredag, så slipper du polisförhör och allt därtill." förklarade han långsamt, som i ett försök att få mig att förstå varenda lilla detalj i det han sade.
"Nej. Aldrig i livet. Jag tänker inte komma hem. Glöm det." började jag, men ändrade mig nästan i samma sekund som jag uttalade orden. Det gjorde ingenting om polisen fick tag i mig och arresterade mig, men om jag blev arresterad skulle troligen även resten av gänget bli det, som Liam hade förklarat, och det var något som jag inte var villig att riskera. Jag kunde inte vara den personen som var anledningen till att hela mitt gäng åkte i fängelse. Det funkade inte så. Jag blötte mina krustorra läppar med hjälp av min tunga och öppnade sedan kvickt munnen, så att jag inte skulle hinna ändra mig. "Jag ska tänka på saken."

Decibelles Perspektiv
"Hur går det?" viskade Natalia, som satt i skolbänken bredvid mig, när vi satt och gjorde det matteprov som vi hade pluggat inför tillsammans med Chasity dagen innan.
"Bra." viskade jag tillbaka. "Hur går det för dig?"
"Dåligt."
Jag himlade med ögonen. Hon fick faktiskt skylla sig själv med tanke på att hon hade målat och filat naglarna under tiden som jag och Chasity hade pluggat.
Natalia slängde en frågande blick på mig, men drog sedan en hand genom sitt brunetta hårsvall, samtidigt som hon återgick till mattetalen som befann sig på det vita pappret. Jag kastade en sista blick på henne där hon hängigt, näst intill låg ner på skolbänken, samt trummade med den trubbiga sidan av hennes penna mot det blanka pappret, innan jag återgick till de resterande mattetalen som fanns kvar på mitt papper.
De sista mattetalen var snart gjorda och jag reste mig med en efterlängtad suck upp från stolen jag suttit på. Jag slängde hastigt min svarta skinnväska över axeln och banade min väg fram till katedern där min lärare satt. Hon granskade mig bakom sina glasögon och log ett nästan snällt leende när jag lämnade in provet.
"Vad bra, Decibelle. Då kan du gå."
Jag nickade och försvann bort från katedern och fram till dörren, där jag med en sista blick på Natalia - som gav mig en blick som såg ut som något slags rop på hjälp - lämnade jag klassrummet.

"Hur kan du jämt lyckas så bra på alla prov?" utbrast Natalia avundsjukt när hon kom ut från klassrummet, en lång stund efter att jag hade ställt mig vid fönstret, som befann sig mittemot salens dörr, för att vänta på henne.
Jag ryckte på axlarna. "Jag pluggar."
"Men så enkelt kan det ju inte vara." protesterade hon. "Jag menar, jag pluggar ju också, men ändå så går det alltid jättedåligt."
Jag gav henne en road blick. "Du pluggar?! Sen när då?" jag låtsades vara chockad.
"Sen typ alltid." pustade Natalia.
Jag skrattade. "Så du pluggade igår menar du? Jag har ett minne av att du fixade dina naglar istället, eller har jag bara drömt det?"
"Du har drömt det."
Jag log roat och började, med Natalia i släptåg, gå mot skolans portar, eftersom att den sista lektionen, som var Engelska, hade blivit inställd.
Vi hann inte ens fram till portarna innan vi blev stoppade. William, som råkade vara Natalias crush, stod framför oss med ett vänligt leende på läpparna.
"Kommer ni på fredag?" frågade han med en hoppfull röst. Jag valde att inte säga något, eftersom att jag ville att Natalia skulle få prata med honom nu när hon verkligen hade chansen.
"Ja, det gör vi!" utbrast hon en aning för lyckligt.
William log vänligt och hans havsblå ögon sökte sig fram och tillbaka mellan oss. "Vart har ni Chasity?" frågade han sedan med en rynkad panna, troligtsvis för att han var van vid att se oss alla tre tillsammans.
"Hon är sjuk", förklarade Natalia, "men hon kommer också på fredag. Om hon är frisk då, vill säga."
William nickade. "Vi ses, då."
"Ja, det gör vi." svarade Natalia och jag som i kör, fast jag misstänkte att det nästan enbart var Natalias röst som hördes, eftersom att hon pratade ovanligt högt.
William lämnade oss och Natalia gav ifrån sig ett överlyckligt pip-ljud. Jag skrattade och tog tag i min väns arm, för att dra med henne ut ur skolbyggnaden.

"Decibelle? Kan du komma hit lite?" frågade min mamma när jag höll på att diska efter middagen.
Jag nickade. "Ja, självklart. Vad är det? Är du gravid, trots allt?" frågade jag en aning retsamt, med tanke på hur jag hade reagerat under gårdagen, när jag tillslut hade fått reda på att hon och Jer skulle flytta ihop.
Hon skrattade. "Decibelle, det förstår du väll att jag inte är. Men skulle du ha velat det?"
Jag skakade bestämt på huvudet. "Nej. Absolut inte. Jag vill inte ha några syskon. I alla fall inte nu, det blir för stor ålderskillnad och sen trivs jag bra som ensambarn.
Mamma såg med ens fundersam ut, vilket fick mig att tro att det trots allt hade att göra med syskon och barn.
"Ska du och Jer adoptera ett barn?" frågade jag då istället, eftersom att jag visste att mamma inte var gravid och heller inte kunde bli.
Mamma skakade på huvudet. "Nej, men kom hit. Jag behöver prata med dig."
Jag nickade och sköljde genast av mina små händer från allt diskmedel, torkade av de på en handduk, som satt upphängd på en krok precis bredvid diskhon, och gick sedan fram till min mamma som satt på en av kökstolarna. Precis när jag skulle sätta mig ner i kökstolen bredvid hennes reste hon sig häftigt upp.
"Nej, kom förresten." sade hon samtidigt som hon tog tag i min hand och ledde mig upp till övervåningen, där mitt rum befann sig.
Hon gick förbi mitt hav av klädesplagg som låg utspridda över hela trägolvet och satte sig i min breda säng med vita överkast.
"Du behöver städa." hon pekade på ett av alla de olika klädesplaggen och jag log nästan överdrivet mycket. Det var så typiskt min mamma att säga sådana saker.
Min mamma rätade på sig i sängen och öppnade sedan munnen i samma stund som hon pekade på lakanet precis bredvid där hon satt. "Kom."
Jag skyndade mig mot min säng och damp snart ner i den, precis bredvid min mamma och med mitt huvud lutat mot hennes axel.
"Jo..." började hon osäkert, och trots att jag ville avbryta henne och fråga vad det var och om det inte hade att göra med syskon eller barn, eller om de kanske i alla fall funderade på att adoptera ett barn, så valde jag att inte göra just det, eftersom att jag visste att det skulle dröja ännu längre tid innan hon skulle komma till saken då. Därför knep jag hårt igen läpparna, som i ett sätt att hindra mig själv från att öppna munnen och säga något som skulle förlänga väntan.
Mamma öppnade munnen, men stängde den sedan snabbt igen, och när hon gjorde så ytterligare en gång bev jag genast orolig. Det verkade vara något allvarligt som min mamma hade att säga eftersom att hon annars inte skulle tveka med att säga det. Var hon sjuk? Hade någon dött? Skulle vi flytta? Frågorna surrade i huvudet på mig.
Tillslut öppnade min mamma munnen. "Jer, han..." började hon tveksamt.
"Vad är det med Jer?" avbröt jag henne genast, trots att jag hade bestämt mig för att inte avbryta henne, eller fråga några frågor.
"Han..." hon slickade sig om läpparna och kollade mig nervöst i ögonen, troligen nervös för vad jag skulle tycka om det hon hade att säga. "Han har en son."