"Så han ska bo med er nu?" frågade Chasity så fort som jag hade berättat för henne, och resten av mina kompisar som befann sig runt det runda matsalsbordet, att Jer hade en son.
Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Mamma sade att hon inte visste än. Och sen så lät det ändå som att hon inte vill att han ska bo med oss."
"Jaha." suckade Natalia genast förstående. "Han kanske är jättedryg, eller jätteful, eller jättekonstig." gissade hon.
Ett högt skratt hördes från William och Nathan, som satt på de två stolarna som befann sig mellan Chasity och Natalia.
Natalia höjde frågande på ögonbrynen. "Vad?" Hon förflyttade sin blick från de två killarna - som fortsatte att skratta - till mig, som satt precis bredvid henne, och sedan till Chasity som satt bredvid mig. "Vad skrattar de åt?"
Jag log. Jag visste att William och Nathan skrattade åt hur plötslig och oväntad hennes kommentar hade varit, men även för att det var så likt Natalia att säga något sådant.
"Att du fäller så plötsliga kommentarer hela tiden." svarade Chasity, precis som att hon hade läst mina tankar.
Natalia såg fundersam ut. "Gör jag?"
Jag nickade med ett leende på läpparna, vilket Chasity också valde att göra. Men Nathan och William tog genast till orda, med munnarna fulla av pasta,
"Ja, det gör du verkligen." började Nathan.
"Ja, hela tiden." lade William till.
Natalia suckade tjurigt till en början, men när hon mötte Williams blick ändrades hennes sura min snabbt till en överlycklig min.
Jag fångade upp Chasitys blick och log menande åt henne. Att William hade valt att äta med oss just idag hade antagligen att göra med att han hade blivit god vän med Nathan och att Lucas, som vanligtsvis brukade sitta där William satt, var sjuk. Men varken jag eller Chasity hade misstyckt när Nathan tyckte att han skulle fylla upp Lucas plats idag, eftersom vi visste hur mycket Natalia tyckte om William. Och det faktum att jag och Chasity hade gått med på att gå på Williams fest verkade ha varit ett bra beslut eftersom att det var det samtalsämne som inom kort kom på tal.
"Så hur många är det som kommer på fredag då?" frågade Nathan William.
William kliade sig fundersamt i sitt blonda hårfäste,
"Jag vet faktiskt inte. Det är en öppen fest och vem som helst får komma. Men alla i skolan är inbjudna i alla fall, så jag antar att det blir några hundra."
"Vi kommer." utbrast Natalia och pekade på sig själv, sedan på Chasity och till sist på mig.
Ett stort leende uppenbarade sig på Williams läppar. "Jag vet."

"Ska du med och gymma idag, Decibelle?" undrade Natalia när jag tog ut min svarta skolväska ur mitt skåp.
Jag skakade på huvudet. "Nej. Mamma ville att jag skulle komma hem efter skolan. Och jag ska plugga också." förklarade jag en aning nerstämd. Jag hade velat gymma idag.
Natalia nickade trumpet, vilket fick mig att inse att även hon tyckte att det var tråkigt att jag inte kunde följa med henne till gymmet idag. Därför räckte jag som i reflex ut min hand så att den vidrörde hennes axel innan jag vidgade på mina läppar,
"Förlåt."
Natalia suckade. "Nej, det gör inget. Jag bara..." hon tog en paus och slog ut med sina händer. "Det bara är så tråkigt att gymma själv och jag måste gymma idag. Jag menar, jag kommer ju inte hinna gymma på fredag."
Ett stort leende formades över mina läppar. Jag var överlycklig för Natalias skull för det faktum att vi skulle på just Williams fest, men även för det faktum att han hade suttit med oss i matsalen under lunchen. Han hade trots allt varit Natalias crush under en lång tid och kanske var det äntligen dags att hända något mellan dem.
Jag stängde igen mitt skåp och låste det, i sammma stund som Natalia greppade tag i min arm,
"Kom. Jag följer dig hem. Ditt hus ligger ju ändå på vägen till gymmet, så det blir ingen större omväg."
Jag log brett och gick, med Natalias arm i min, ut ur skolbyggnaden.
När vi precis hade lämnat skolgården öppnade Natalia, en aning tveksamt, munnen,
"Vad tycker du om att Jer har en son?"
"Jag förklarade ju allt under lunchen." suckade jag. Jag hade verkligen ingen lust med att förklara allt en gång till.
"Nej. Det gjorde du inte alls. Du berättade vad din mamma tyckte, men du sade inte vad du själv tyckte. Och jag vill veta vad du tycker, inte vad din mamma tycker." klagade Natalia.
En lång, utdragen suck lämnade min strupe. Jag visste inte vad jag skulle tycka om det faktum att jag kanske inte längre skulle vara ensambarn. Mamma hade förklarat att Jers son inte var en bebis, eller ett småbarn, men mycket mer än så hade hon inte verkat vilja berätta. Jag var glad över det faktum att Jers son troligtsvis inte skulle vara så liten att han fortfarande lekte med leksaker, men osäker över det faktum att en till människa skulle bo i vårt hus. En människa med behov, viljor och intressen, precis som jag hade. Och enligt min gissning så var Jers son endast runt tio år, vilket innebar att han antagligen skulle hålla på med fotboll, eller ishockey, precis som alla andra killar i den åldern gjorde i Stratford.
"Jag vet inte vad jag tycker." började jag, osäker över att berätta vad jag tyckte, eftersom att jag själv knappt visste. "Men det känns konstigt."
"Konstigt som i dåligt, eller konstigt som i bra?" frågade Natalia nyfiket.
Jag funderade en stund, samtidigt som vi korsade ett övergångställe och kom fram till det område där jag bodde.
"Konstigt som i dåligt, tror jag." svarade jag Natalia efter ett tag. Jag kunde inte finna något positivt i det faktum att Jer hade en son. Det skulle enbart bli jobbigt att få ännu mer viljor i huset och att ha en skrikande tioåring efter sig som ville spela fotboll, eller ishockey hela tiden.
Natalia kramade om min arm - som fanns hakad i hennes - stöttande.
"Hur gammal är han?" frågade hon, trots att hon troligen visste att jag inte ville prata mer om Jers son. Men antagligen var det hennes nyfikna personlighet som fortfarande hade övertaget.
Jag blötte mina krusstorra läppar och drog en hand genom mitt ostyriga, brunetta hår innan jag svarade på hennes fråga,
"Tio år kanske. Fast jag har ingen aning, egentligen. Mamma sade aldrig det." förklarade jag fundersamt. Jag var förvånad över att mamma verkade så negativ över att Jer hade en son. Hon verkade inte alls vilja att han skulle flytta in till oss, vilket bekymrade mig. Hon älskade barn och hade alltid gjort det.
"Konstigt." avbröt Natalia mig med. "Att din mamma inte har berättat något om honom, alltså." lade hon till. "Det låter inte som din mamma bara. Om du förstår vad jag menar?"
Ett skratt lämnade min strupe. "Är du en tankeläsare eller något? Jag tänkte på samma sak."
Natalia skrattade. "Nej, en tankeläsare är jag inte. Men vi har känt varandra nästan hela livet. Det är inte konstigt att vi tänker på samma saker. Vi har faktiskt gått igenom samma saker och varit med om samma saker."
Jag stirrade häpet på Natalia. Det hörde inte till hennes vardag att säga sådana saker. Hon brukade inte vara den kloka typen. Inte för att hon var dum, eller osmart, men hon brukade komma med knäppa och konstiga kommentarer istället för kloka och djupa kommentarer.
När vi stannade utanför huset där jag bodde tillsammans med min mamma och numera Jer, gav Natalia mig en hård kram innan hon sakta började gå mot gymmet.
"Hejdå! Vi ses imorgon!" hojtade jag när hon hade traskat iväg en bit.
Natalia stannade upp och vände sig mot mig. Hennes bruna hår flög som i en orkan runt henne på grund av den någorlunda kraftiga blåsten,
"Ja, det gör vi!" ropade hon tillbaka. "Hejdå!"'
Jag vände mig om och banade min väg över den lilla grusgången som ledde upp till den vita, normalstora villans dörr. Precis när jag skulle öppna dörren flög dörren hastigt upp och jag var tvungen att kasta mig bakåt för att inte bli träffad av den. Förvånat tog jag mig om hjärtat, kände hur pulsen dånade innanför min bröstkorg och andades tugnt för att återfå andan. Dörren och den plötsliga gesten hade skrämt mig.
"Du skrämde livet ur mig." andades jag, samtidigt som jag sakta kollade mot dörren, beredd på att få se min mammas ansikte. Men det var inte min mamma som stod där. Det var en människa som jag aldrig hade sett förut. Det var en kille som såg ut att vara i min ålder, möjligtsvis några år äldre. Hans brunetta hår var stylat med rikligt mycket vax i en frisyr som liknade den som många killar i min skola bar, fast denna killens frisyr såg ut att vara gjord av en frisör. Han bar ett par solglasögon som täckte hans ögon, vilket gjorde att jag inte kunde se in i hans blick, eller se hans ögonfärg och han var enbart iklädd svarta färger. Svarta skinnliknande byxor täckte hans ben, en svart T-shirt prydde hans mage och en svart skinnjacka befann sig över den svarta T-shirten.
"Vem är du?" frågade jag skrämt. Vad gjorde denna människan i mitt hus?
Killen stirrade på mig. Han verkade inte bry sig om min existens, och han verkade inte vilja svara på min fråga.
Jag tog ett steg mot honom, fortfarande livrädd. "Vem är du? Vad gör du i mitt hus?"
Ett hest, nästan ondskefullt skratt lämnade killens strupe. En gest som framhävde hans käkben. "Det spelar fan ingen roll vem jag är. Och du har inte rätt att veta vem jag är." fräste han.
Skrämt backade jag ett steg från honom. Han skrämde mig och han befann sig vid mitt hus, där jag bodde. Var han en inbrottstjuv?
"Jag bor här." näst intill viskade jag. Det var som om min röst inte fungerade längre. Som om min puls var så hög - på grund av att jag var så rädd - så att nästan allt i min kropp slutade fungera som jag ville. Egentligen borde jag springa härifrån, men jag vågade inte lämna huset. Jag bodde trots allt här och alla mina saker som verkligen betydde något för mig fanns här.
Killen fnös samtidigt som han tog tre steg mot mig, så att han stod otäckt nära. "Bor du här? Är du verkligen säker på det?" sade han med en hes, hotfull stämma.
Jag förmådde mig inte att säga något, så jag nickade enbart som svar. Skulle han mörda mig nu? Vart var min mamma? Hade han redan mördat henne? Tanken fick genast mina ögon att bli smått fyllda av tårar. Min mamma betydde allt för mig.
"Min far bor här." sade killen hest. "Så det finns ingen chans att du bor här. Har du kommit vilse kanske?" Han flinade retsamt.
Jag skakade på huvudet samtidigt som jag backade ifrån honom,
"Nej. Nej. Jag har bott här i flera år. Jag vet att jag bor här. Sluta. Det är inte roligt." snyftade jag.
Killen höjde på ögonbrynen och flinade retsamt, innan han återigen tog några snabba steg mot mig. "Fan, jag har inte tid med det här. Stick härifrån." morrade han mellan spända käkar och jag spärrade genast livrädd upp ögonen.
Jag skulle precis göra som han sade och lämna huset bakom mig, trots att jag visste att jag bodde här, när en bekant röst fick killen framför mig att vända sig om.
"Vad fan håller du på med, Justin?!" skrek rösten förbannat. Jag kunde direkt konstatera att det var Jers röst. Lättnaden sköljde över mig när jag insåg att Jer fanns här och att han kunde skydda mig. Men snart insåg jag att han hade kallat killen framför mig för Justin. Han visste vem killen var. Först när killen vände sig om och gick ifrån mig, samt lämnade vårt hus bakom sig, insåg jag vem han var. Han var Jers son.